Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan olyckan och operationen. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle må bättre och kunna röra mig bättre vid det här laget. Men det är kanske där felet ligger, jag och min omgivning har för stora förväntningar som inte är realistiska. Efter 4 månader räknar man med att själva kotan är läkt men det är ju så mycket mer än kotan som är påverkad av detta. Det är även mjukdelarna som skadats vid operationen.
Jag har lyckats skära ner på mina långtidsverkande morfin till 5mg på morgonen enbart och inte morgon och kväll som innan. Men jag behöver fortfarande ta mina korttidsverkande morfintabletter 1-2 gånger per dag. Igår var dock ett undantag då jag inte tog någon men det berodde kanske mer på vilja ön graden av smärta.
Jag tycker inte smärtan blir bättre. Jag har förbannat ont varje dag. Gör jag sedan minsta rörelse som kroppen inte gillar stiger det till vansinnigt ont och jag straffas oftast dagen efter med mer smärtor.
Jag tycker det är så jobbigt att inte kunna gå utan stöd vid lite längre sträckor. Hemma går jag utan stöd dock. Men annars måste jag ha rullatorn med mig. Rullatorn i sig ger mig pensionärsvarning 😢. Jag kan inte stå upp längre än någon minut innan det gör vansinnigt ont och jag tror jag ska ramla.
Bara tanken på att jobba igen känns så främmande. Dels får jag inte köra bil när jag tar morfin och dels lär jag vara helt slut innan jag kommer till jobb ens.
Just nu går jag på vattengympa ledd av en sjukgymnast på ortopeden en gång i veckan. Det är skönt och där kan jag röra mig ganska obehindrat. Men efteråt är jag så trött så jag måste sova. Dagarna efter har jag oxå mer ont. Men jag måste ju röra mig för att bli bättre och starkare.
I mitten av februari ska jag till Orup för rehabmöte ang min muskelsjukdom men det kommer nog till stor del handla om min rygg. Jag hoppas de på något sätt kan hjälpa mig 😥.
Det var en liten update hur det ser ut idag.
onsdag 28 januari 2015
Operation
Vid ronden på måndagen den 20/10 berättade läkaren att röntgenbilderna från dagen innan såg inte bra ut. Korsetten klarade inte av att hålla upp min skadade kota tillräckligt utan kompressionen var värre nu när jag stod upp. Det betydde att det dels var risk för mer skada i ryggen (att ryggmärgen skulle komma i kläm misstänker jag) och att det var stor sannolikhet att kotan skulle läka ihop snett och därmed ge mig en felställning i ryggraden. Så det bestämdes att det skulle bli operation dagen efter då man skulle sätta in skruvar och metallstag för att stötta upp ryggraden.
Nu hade jag hunnit försona mig med tanken på korsett och det kändes tungt att det nu trots allt blev operation. I och med operation betydde det dusch med hibiskrub x3 (men kvällspersonalen på måndagen glömde duscha mig så det blev bara x2). Det blev liggande dusch eftersom jag nu inte alls fick vara uppe med korsetten. Förflyttningen över till "duschbritsen", fy fan! Jag minns fortfarande smärtan och paniken... Sen känner man sig inte helt bekväm, snarare helt utlämnad, när någon annan måste tvätta din kropp. Men det var något jag bara fick lära mig att acceptera de kommande veckorna....
Dagen efter väntade jag på besked NÄR under dagen jag skulle opereras men det var svårt att få ett svar. Jag var fastande men brydde mig inte så mycket om det, mat och äta var inte så intressant när man hade ont. Till slut fick jag veta att jag fått tid kl 12. Så ytterligare en dusch skulle hinnas med, de skulle även sätta lite fler nålar på mig och ta lite prover.
Jag var så nervös och ville bara bli nedrullad till operation så jag skulle få sova och slippa ifrån allt. Till slut var det min tur.... Personalen på op som gjorde alla förberedelser var så gullig och jag kände mig med ens lugn. Det var skönt att veta att jag skulle få sova många timmar och slippa smärtan.
När jag sedan vaknade på uppvaket var känslan en annan. Då var kl 20 och jag hade varit "borta" i ca 7 timmar. Jag hade så ont, kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Personalen var gullig men det hjälpte inte. Jag försökte ringa Roger men han svarade inte och hans nummer var det enda jag kunde utantill. Jag visste att Roger var på hockey så jag förstod att han inte kunde svara men hade hoppats på det ändå.
Efter en timme blev jag flyttad till det centrala uppvaket (var på ortopedens eget uppvak innan men de stängde för natten). Att bli flyttad i sängen genom skumpiga kulvertar, åka hiss och köras över "trösklarna" på hissarna.....fy fan! Och de som jobbar på transport vet ju inte var man blivit opererad så de visade inte mycket hänsyn.... Men värre skulle det bli...
På det stora uppvaket fick jag en sköterska som kollade mina värden och gav mer smärtstillande med jämna mellanrum. Men hon var så otrevlig och snipig. En ung tjej som var mer intresserad av att kolla sin telefon än sköta sitt jobb. Snacka om fel person på fel plats.
Vid 22 bad jag att få ringa Roger igen. Då var han äntligen nåbar. Han fick sig tyvärr en utskällning men som jag skrev, jag kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Ännu mer nu när personalen inte var direkt trevlig.
Efter midnatt, vid 2-3 (dålig tidsuppfattning) tyckte de jag var tillräckligt stabil att flyttas tillbaka till avdelningen. Transportkillen kopplade min säng till en truck och körde sedan som en galning i kulvertarna. Jag hade så ont så tårarna sprutade. När vi kom fram till hissen hade killen mage att fråga varför jag grät..... Eh, jag har precis gjort en stor ryggoperation och det var ingen behaglig transport hit! svarade jag. Direkt jag kom upp på avdelningen såg nattsköterskan hur ont jag hade och gav mig smärtlindring direkt där i korridoren.
Då upptäckte jag även att jag blivit tvungen att byta rum. Jag hade tidigare ett enkelrum och nu låg jag på ett trebäddsrum. När jag var kopplade till dropp och annat och personalen gick ut hörde jag att personen bredvid låg och pratade i sömnen. Det fortsatte hon med non-stop tills hon vaknade. Jag sov inte en blund.....
- Posted using BlogPress from my iPad
Nu hade jag hunnit försona mig med tanken på korsett och det kändes tungt att det nu trots allt blev operation. I och med operation betydde det dusch med hibiskrub x3 (men kvällspersonalen på måndagen glömde duscha mig så det blev bara x2). Det blev liggande dusch eftersom jag nu inte alls fick vara uppe med korsetten. Förflyttningen över till "duschbritsen", fy fan! Jag minns fortfarande smärtan och paniken... Sen känner man sig inte helt bekväm, snarare helt utlämnad, när någon annan måste tvätta din kropp. Men det var något jag bara fick lära mig att acceptera de kommande veckorna....
Dagen efter väntade jag på besked NÄR under dagen jag skulle opereras men det var svårt att få ett svar. Jag var fastande men brydde mig inte så mycket om det, mat och äta var inte så intressant när man hade ont. Till slut fick jag veta att jag fått tid kl 12. Så ytterligare en dusch skulle hinnas med, de skulle även sätta lite fler nålar på mig och ta lite prover.
Jag var så nervös och ville bara bli nedrullad till operation så jag skulle få sova och slippa ifrån allt. Till slut var det min tur.... Personalen på op som gjorde alla förberedelser var så gullig och jag kände mig med ens lugn. Det var skönt att veta att jag skulle få sova många timmar och slippa smärtan.
När jag sedan vaknade på uppvaket var känslan en annan. Då var kl 20 och jag hade varit "borta" i ca 7 timmar. Jag hade så ont, kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Personalen var gullig men det hjälpte inte. Jag försökte ringa Roger men han svarade inte och hans nummer var det enda jag kunde utantill. Jag visste att Roger var på hockey så jag förstod att han inte kunde svara men hade hoppats på det ändå.
Efter en timme blev jag flyttad till det centrala uppvaket (var på ortopedens eget uppvak innan men de stängde för natten). Att bli flyttad i sängen genom skumpiga kulvertar, åka hiss och köras över "trösklarna" på hissarna.....fy fan! Och de som jobbar på transport vet ju inte var man blivit opererad så de visade inte mycket hänsyn.... Men värre skulle det bli...
På det stora uppvaket fick jag en sköterska som kollade mina värden och gav mer smärtstillande med jämna mellanrum. Men hon var så otrevlig och snipig. En ung tjej som var mer intresserad av att kolla sin telefon än sköta sitt jobb. Snacka om fel person på fel plats.
Vid 22 bad jag att få ringa Roger igen. Då var han äntligen nåbar. Han fick sig tyvärr en utskällning men som jag skrev, jag kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Ännu mer nu när personalen inte var direkt trevlig.
Efter midnatt, vid 2-3 (dålig tidsuppfattning) tyckte de jag var tillräckligt stabil att flyttas tillbaka till avdelningen. Transportkillen kopplade min säng till en truck och körde sedan som en galning i kulvertarna. Jag hade så ont så tårarna sprutade. När vi kom fram till hissen hade killen mage att fråga varför jag grät..... Eh, jag har precis gjort en stor ryggoperation och det var ingen behaglig transport hit! svarade jag. Direkt jag kom upp på avdelningen såg nattsköterskan hur ont jag hade och gav mig smärtlindring direkt där i korridoren.
Då upptäckte jag även att jag blivit tvungen att byta rum. Jag hade tidigare ett enkelrum och nu låg jag på ett trebäddsrum. När jag var kopplade till dropp och annat och personalen gick ut hörde jag att personen bredvid låg och pratade i sömnen. Det fortsatte hon med non-stop tills hon vaknade. Jag sov inte en blund.....
- Posted using BlogPress from my iPad
fredag 5 december 2014
Korsett vs operation
Jag fick veta att det fanns två alternativ när man brutit ryggen, antingen operation som då innebar att de skulle operera in skruvar och stag i ryggen för att stabilisera skadan, dvs steloperation. Eller så fanns det korsettbehandling som innebar att man var tvungen att ha en korsett i tre månader. Man slapp ha korsetten när man låg helt plant men så fort man skulle röra sig det minsta var man tvungen att ha korsetten på. I TRE månader.
Den 16/10, dvs den dagen jag skadade mig, fick av veta att det skulle bli operation och jag förlikade mig med det. När ronden kom fick jag dock ett annat besked och nu var det korsettbehandling som gällde. Läkaren menade att operationen innebar många risker och att han ville prova korsettbehandling först. Korsetten skulle jag få redan samma eftermiddag och försöka att komma upp i stående ställning. Då hade jag legat i plant läge sedan strax efter kl 6 morgonen innan..... Ätit liggande, druckit liggande, tagit tabletter liggande.... Jag blev inte så glad för nyheten om korsetten eftersom jag förlikat mig med operationen.
Natten mot den 17/10 larmade jag ca varannan timme för mer smärtstillande. Nattsköterskan verkade aningen irriterad.... De hade svårt att få rätt på min smärtlindring och jag fick direkt i nålen i armen. Nackdelen var att effekten satt i ganska kort tid. Så, de satte in en långtidsverkande medicin, oxicontin med samma verksamma ämne som den jag fick i nålen. Nackdelen av dessa mediciner var att jag blev illamående till tusen. Så, i omgångar fick jag syrgas och kall trasa på pannan....
På eftermiddagen kom ortopedteknikern och provade ut korsetten och sedan skulle jag ställa mig upp. Först upp i sittande ställning - fy fan! Jag hade kunnat döda någon.....och sedan skulle jag ställa mig upp med hjälp av ett gåbord. Jag spydde där i stående ställning av smärta och paniken måste ha lyst i ögonen. Det var en smärta jag knappt kunde hantera. När jag väl fick lagt mig spydde jag igen. Var det så här jag skulle ha det i tre månader?! Döda mig någon!
Korsetten åkte av direkt när jag lagt mig och åter var det totalt plant läge som gällde. Hellre åt jag liggande än att ha den där korsetten på....
Under lördagen (18/10) insåg jag dock att jag hade ju inte mycket val och använde kanske korsetten för mycket för sedan hade jag jätteont och fick många extradoser smärtstillande (oxynorm) med resultatet att jag mådde jätteilla och spydde.
Jag minns en gång jag mådde illa och kräktes. Jag lyckades larma för det var rätt otäckt att ligga plant och kräkas. Sköterskan som kom gav mig en kräkpåse och gick....ehhhhh?!
På söndagen (19/10) kom de på att ge mig en pilla mot illamående 1 timme innan jag fick oxicontinet och det funkade lite bättre. Tack!!! Smärtorna när jag tvingades stå upp var dock fortfarande lika panikartade.
På kvällen skulle jag på kontrollröntgen av ur skadan såg ut när jag hade korsetten på mig. Väl på röntgen visste inte röntgenpersonalen hur de skulle hjälpa mig att komma ur sängen. Väl uppe fick jag en vinglig pinne att hålla i och min balans var kass redan innan.... Men jag trillade iaf inte..... När röntgen var klar fick jag ligga 1,5 timme och vänta på transport tillbaka till avdelningen. Och då var det läggdags....
- Posted using BlogPress from my iPad
Den 16/10, dvs den dagen jag skadade mig, fick av veta att det skulle bli operation och jag förlikade mig med det. När ronden kom fick jag dock ett annat besked och nu var det korsettbehandling som gällde. Läkaren menade att operationen innebar många risker och att han ville prova korsettbehandling först. Korsetten skulle jag få redan samma eftermiddag och försöka att komma upp i stående ställning. Då hade jag legat i plant läge sedan strax efter kl 6 morgonen innan..... Ätit liggande, druckit liggande, tagit tabletter liggande.... Jag blev inte så glad för nyheten om korsetten eftersom jag förlikat mig med operationen.
Natten mot den 17/10 larmade jag ca varannan timme för mer smärtstillande. Nattsköterskan verkade aningen irriterad.... De hade svårt att få rätt på min smärtlindring och jag fick direkt i nålen i armen. Nackdelen var att effekten satt i ganska kort tid. Så, de satte in en långtidsverkande medicin, oxicontin med samma verksamma ämne som den jag fick i nålen. Nackdelen av dessa mediciner var att jag blev illamående till tusen. Så, i omgångar fick jag syrgas och kall trasa på pannan....
På eftermiddagen kom ortopedteknikern och provade ut korsetten och sedan skulle jag ställa mig upp. Först upp i sittande ställning - fy fan! Jag hade kunnat döda någon.....och sedan skulle jag ställa mig upp med hjälp av ett gåbord. Jag spydde där i stående ställning av smärta och paniken måste ha lyst i ögonen. Det var en smärta jag knappt kunde hantera. När jag väl fick lagt mig spydde jag igen. Var det så här jag skulle ha det i tre månader?! Döda mig någon!
Korsetten åkte av direkt när jag lagt mig och åter var det totalt plant läge som gällde. Hellre åt jag liggande än att ha den där korsetten på....
Under lördagen (18/10) insåg jag dock att jag hade ju inte mycket val och använde kanske korsetten för mycket för sedan hade jag jätteont och fick många extradoser smärtstillande (oxynorm) med resultatet att jag mådde jätteilla och spydde.
Jag minns en gång jag mådde illa och kräktes. Jag lyckades larma för det var rätt otäckt att ligga plant och kräkas. Sköterskan som kom gav mig en kräkpåse och gick....ehhhhh?!
På söndagen (19/10) kom de på att ge mig en pilla mot illamående 1 timme innan jag fick oxicontinet och det funkade lite bättre. Tack!!! Smärtorna när jag tvingades stå upp var dock fortfarande lika panikartade.
På kvällen skulle jag på kontrollröntgen av ur skadan såg ut när jag hade korsetten på mig. Väl på röntgen visste inte röntgenpersonalen hur de skulle hjälpa mig att komma ur sängen. Väl uppe fick jag en vinglig pinne att hålla i och min balans var kass redan innan.... Men jag trillade iaf inte..... När röntgen var klar fick jag ligga 1,5 timme och vänta på transport tillbaka till avdelningen. Och då var det läggdags....
- Posted using BlogPress from my iPad
Vad hände egentligen den där morgonen?
Vad var det som hände, som gjorde att jag en vanlig torsdagsmorgon fick åka ambulans? Hur kunde jag skada mig så illa?
Pojkarna vaknade tidigt, redan innan jag hunnit duscha. När jag kom ut ur duschen var de i full gång med att bråka. Jag gick in för att sära på dem och lyfta undan Samuel. Men han stretade emot och jag tappade greppet om honom och for in i trappräcket med rumpan före. Sen studsade jag på något sätt in i väggen mellan Samuels rum och vårt sovrum innan jag landade på rumpan på golvet. Där kände jag direkt att något var fel med ryggen.
Jag snurrade automatiskt över på sidan mot räcket och skrek på hjälp. Aldrig har väl Roger kommit upp så fort innan....
Jag ville bara komma upp för det gjorde så fruktansvärt ont att ligga där på golvet och frös gjorde jag, endast iklädd trosor och BH eftersom jag precis kommit ur duschen. Tur var väl det egentligen så jag slapp få kläderna sönderklippta på akuten. Någon gång medan jag låg på golvet i hallen kände jag att vänster handled oxå gjorde ontoch var svullen....
Men Roger insåg allvaret och vägrade hjälpa mig upp och ringde ambulansen. Den kom väldigt fort tyckte jag. Det blev plötsligt väldigt trångt i vår lilla hall när ytterligare tre vuxna kom in. Ambulanspersonalen la mig försiktigt på rygg och ställde en massa frågor. De kände igenom min rygg och då tyckte jag att det var nere kring höfterna/bäcken det gjorde ont. Och det var nog därför skadan missades på första CT:n för skadan satt längre upp på ryggraden, på köpta Th12.
När de skulle lägga mig på båren tänkte de lyfta mig rakt upp men Roger protesterade och frågade om de inte skulle lägga mig på en spineboard eftersom jag hade ont i ryggen. Nja, jo, kanske det. Så, så fick det bli.
De kunde inte ge mig något smärtstillande eftersom de bara hade ketogan med sig (morfin) vilket jag inte tål. Så när de spänt fast mig lastade de in mig i ambulansen. Roger stannade med barnen för att invänta farmor och farfar och för att lugna barnen som var väldigt upprörda.
Ambulansen körde med blåljus in eftersom jag låg på spineboarden. Det var allt annat än en bekväm bilfärd. Jag kände varenda skumpande och sväng i ryggen - ont!
Väl framme vid akuten minns jag inte när de lastade ur mig, jag hade så ont. Jag möttes av fullt med folk som började sätta nål i armen, känna igenom nacke, rygg, mage, armar och ben. Men någon smärtlindring fick jag inte för de hade inte den sortens som jag uppgav funkar på mig eftersom jag inte tål vanligt morfin.
De bestämde sig för att ta bort spineboarden och skicka mig på CT och MR av ryggen och vanlig slätröntgen av min handled och rullade ut mig i någon form av vänthall på ortopedens akut.
När jag låg där kom Roger. Skönt med trygghet även om jag mest låg och stönade av smärta och blundade. Jag hade ännu inte fått någon smärtlindring vilket Roger påtalade så till slut fick jag lite.
Tidsaspekterna är inte de bästa. Det känns som de rullade mig fram och tillbaka till röntgen hela tiden och jag fick dessutom göra ytterligare en CT av bröstryggen eftersom de bara kunde ana skadan i toppen av röntgenbilden på första CTn eftersom skadan satt betydligt längre upp.
Förflyttningarna mellan min säng och britserna till de olika röntgenundersökningarna var fruktansvärt smärtsamma och jag skrek rakt ut och bad sedan om ursäkt direkt efter. Tårarna rann av smärta.
Efter många turer meddelade läkaren att jag hade en spricka på strålbenet vid handleden och de gipsade mig där på akuten. Hon meddelade även att tyvärr hade jag även en fraktur på kota Th12. Kotan var helt av sa hon, jag hade brutit ryggen....
Fy 17 vilken ångest! Hon sa att det fanns två alternativ, operation eller korsettbehandling. Hon gick för att prata med en ryggortoped och läsa på om mina tidigare operationer eftersom min muskelsjukdom ställer till det lite vid operationer. Hon kom tillbaka och sa att det blev operation antingen samma dag eller nästa dag.
Framåt kvällen rullades jag upp på ortopedens avd 4 och fick ett eget rum. Ingen operation den dagen. Roger åkte och hämtade pojkarna så att de skulle se att mamma var ganska ok ändå.
Pojkarna vaknade tidigt, redan innan jag hunnit duscha. När jag kom ut ur duschen var de i full gång med att bråka. Jag gick in för att sära på dem och lyfta undan Samuel. Men han stretade emot och jag tappade greppet om honom och for in i trappräcket med rumpan före. Sen studsade jag på något sätt in i väggen mellan Samuels rum och vårt sovrum innan jag landade på rumpan på golvet. Där kände jag direkt att något var fel med ryggen.
Jag snurrade automatiskt över på sidan mot räcket och skrek på hjälp. Aldrig har väl Roger kommit upp så fort innan....
Jag ville bara komma upp för det gjorde så fruktansvärt ont att ligga där på golvet och frös gjorde jag, endast iklädd trosor och BH eftersom jag precis kommit ur duschen. Tur var väl det egentligen så jag slapp få kläderna sönderklippta på akuten. Någon gång medan jag låg på golvet i hallen kände jag att vänster handled oxå gjorde ontoch var svullen....
Men Roger insåg allvaret och vägrade hjälpa mig upp och ringde ambulansen. Den kom väldigt fort tyckte jag. Det blev plötsligt väldigt trångt i vår lilla hall när ytterligare tre vuxna kom in. Ambulanspersonalen la mig försiktigt på rygg och ställde en massa frågor. De kände igenom min rygg och då tyckte jag att det var nere kring höfterna/bäcken det gjorde ont. Och det var nog därför skadan missades på första CT:n för skadan satt längre upp på ryggraden, på köpta Th12.
När de skulle lägga mig på båren tänkte de lyfta mig rakt upp men Roger protesterade och frågade om de inte skulle lägga mig på en spineboard eftersom jag hade ont i ryggen. Nja, jo, kanske det. Så, så fick det bli.
De kunde inte ge mig något smärtstillande eftersom de bara hade ketogan med sig (morfin) vilket jag inte tål. Så när de spänt fast mig lastade de in mig i ambulansen. Roger stannade med barnen för att invänta farmor och farfar och för att lugna barnen som var väldigt upprörda.
Ambulansen körde med blåljus in eftersom jag låg på spineboarden. Det var allt annat än en bekväm bilfärd. Jag kände varenda skumpande och sväng i ryggen - ont!
Väl framme vid akuten minns jag inte när de lastade ur mig, jag hade så ont. Jag möttes av fullt med folk som började sätta nål i armen, känna igenom nacke, rygg, mage, armar och ben. Men någon smärtlindring fick jag inte för de hade inte den sortens som jag uppgav funkar på mig eftersom jag inte tål vanligt morfin.
De bestämde sig för att ta bort spineboarden och skicka mig på CT och MR av ryggen och vanlig slätröntgen av min handled och rullade ut mig i någon form av vänthall på ortopedens akut.
När jag låg där kom Roger. Skönt med trygghet även om jag mest låg och stönade av smärta och blundade. Jag hade ännu inte fått någon smärtlindring vilket Roger påtalade så till slut fick jag lite.
Tidsaspekterna är inte de bästa. Det känns som de rullade mig fram och tillbaka till röntgen hela tiden och jag fick dessutom göra ytterligare en CT av bröstryggen eftersom de bara kunde ana skadan i toppen av röntgenbilden på första CTn eftersom skadan satt betydligt längre upp.
Förflyttningarna mellan min säng och britserna till de olika röntgenundersökningarna var fruktansvärt smärtsamma och jag skrek rakt ut och bad sedan om ursäkt direkt efter. Tårarna rann av smärta.
Efter många turer meddelade läkaren att jag hade en spricka på strålbenet vid handleden och de gipsade mig där på akuten. Hon meddelade även att tyvärr hade jag även en fraktur på kota Th12. Kotan var helt av sa hon, jag hade brutit ryggen....
Fy 17 vilken ångest! Hon sa att det fanns två alternativ, operation eller korsettbehandling. Hon gick för att prata med en ryggortoped och läsa på om mina tidigare operationer eftersom min muskelsjukdom ställer till det lite vid operationer. Hon kom tillbaka och sa att det blev operation antingen samma dag eller nästa dag.
Framåt kvällen rullades jag upp på ortopedens avd 4 och fick ett eget rum. Ingen operation den dagen. Roger åkte och hämtade pojkarna så att de skulle se att mamma var ganska ok ändå.
tisdag 25 mars 2014
Samuel 3 år idag
Hipp, hipp hurra för världens vackraste, finaste, underbaraste Samuel idag som blir hela 3 år!
Busig som han är kunde han i te stanna i sängen tills vi kom in och sjöng så det blev firande vid matbordet.
Fina födelsedagståget med ljus och 3:a, nallekaka, saft, Pippi-ballong, Pippi-bokmärke (från storebror) och två paket.
I eftermiddag hoppas vi på bättre väder så att en av presenterna kan testas ute och då väntar fler paket, tårta, ballonger och förhoppningsvis grillad kvällsmat.
Här testar pojkarna en av morgonens presenter, ett Pippi-pussel. Den andra presenten satt på fötterna och värmde, söta uggle-inneskor.
Postat från min iPhone.
Busig som han är kunde han i te stanna i sängen tills vi kom in och sjöng så det blev firande vid matbordet.
Fina födelsedagståget med ljus och 3:a, nallekaka, saft, Pippi-ballong, Pippi-bokmärke (från storebror) och två paket.
I eftermiddag hoppas vi på bättre väder så att en av presenterna kan testas ute och då väntar fler paket, tårta, ballonger och förhoppningsvis grillad kvällsmat.
Här testar pojkarna en av morgonens presenter, ett Pippi-pussel. Den andra presenten satt på fötterna och värmde, söta uggle-inneskor.
Postat från min iPhone.
fredag 14 mars 2014
Busungarna
Våren börjar äntligen komma! Håll tummarna att vi slipper fler köldknäppar.
Jag provade att baka Portugals nationalkaka förra helgen, Pasteis de Nata. Mums, tyckte Samuel.
Njuter av våren och clownar sig :)
Såpbubblor är toppen!
Vi var hos en fotograf förra helgen här i Svedala, Fotograf Nicolaj. Underbara bilder som kommer här när vi fått dem.
Vi har en gorilla i huset!!
Aha, det var Samuel :)
Bemi leker när Samuel sover middag.
Sötnos!
På sportlovet var Bemi med mig på jobb. Vi åt lunch ute och Bemi njöt.
Gosiga brorsor!
Väntar på Ivy på Kastrup en kall fredag i januari.
Och en gammal selfie som få mig att inse att håret väl snart behöver trimmas igen....
Postat från min iPhone.
Portugal
Många som fyller 40 i år. Roger har precis passerat det viktiga datumet för sin 40-årsdag.
Roger ville inte ha en fest så vi drog iväg på en weekend, bara vi två, till Lissabon. En vacker, stor stad med väl utbyggd tunnelbana och andra kommunikationer.
Vädret var inte riktigt på vår sida men just på Rogers födelsedag lyssnade vädrets makter på oss och vi fick 18 grader och strålande sol.
Vi besökte oxå en underbar restaurang efter tips från min kompis Ivy, Clube dos journalistas. Rekommenderas varmt! Ljuvlig mat och utsökt vin!
Vi fick nog lite mersmak, både av Lissabon och Portugal och en weekend iväg bara vi två. Mys!
Postat från min iPhone.
Roger ville inte ha en fest så vi drog iväg på en weekend, bara vi två, till Lissabon. En vacker, stor stad med väl utbyggd tunnelbana och andra kommunikationer.
Vädret var inte riktigt på vår sida men just på Rogers födelsedag lyssnade vädrets makter på oss och vi fick 18 grader och strålande sol.
Vi besökte oxå en underbar restaurang efter tips från min kompis Ivy, Clube dos journalistas. Rekommenderas varmt! Ljuvlig mat och utsökt vin!
Vi fick nog lite mersmak, både av Lissabon och Portugal och en weekend iväg bara vi två. Mys!
Postat från min iPhone.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)