Benjamin och jag är själva hemma idag, som vanligt om onsdagarna. Av någon anledning är det numera alltid hockey på onsdagar. Så jag får verkligen känna på hur det är att vara singelmamma och det är inget jag gillar. Så jag uppskattar att ha Pappa Puhs stöd 6 av 7 kvällar i veckan och turen att inte vara singelmamma på riktigt. Man hinner inte med något som rör en själv om man inte har honom i knät. Det är så eländigt tröttigt här så....
Men nu är det strax dags för pyjamas och sen nonne. När Bemi väl sover ska jag ta mig en kopp the, har köpt lite nya sorter, bland annat grönt och rött the - det ska visst vara nyttigare och en ny sort svart the som jag tror att Trisha och Chris kommer gilla - Baileys the (har köpt en paket till dem också!). Man kan behöva lite the att värma sig med nu när det är så kallt, regnigt och ruggigt ute. Pappa och Gunilla, ni kan få testa de nya theerna nästa helg när ni kommer ner. För ni kommer väl fortfarande ner när jag ska vara hockeyänka en hel helg?! (Roger ska till LG Games i Stockholm och jobba OCH köpa med sig en present hem till sambo och son som alla män gör i alla amerikanska filmer när de varit på tjänsteresa...)
Här kommer lite bilder. Jag har börjat en kurs i digital bildbehandling på Jönköpings högskola, en distanskurs så jag hoppas lära mig lite nya knep för att få bilderna superfina i datorn sen....
onsdag 30 januari 2008
tisdag 29 januari 2008
Negativ
Kanske är det jag som är lite extra negativ just nu. Kanske blir det inte så "dyrt" och jobbigt med ekonomin. Kanske bäst att vänta tills vi varit på banken..... Men på ett sätt är det bättre att se det "svart" så blir man positivt överraskad istället för det kan ju inte bli sämre....
måndag 28 januari 2008
Hus och jobbtankar
Rogers farmor pratar återigen om att hon vill flytta till mindre. Tanken är ju att vi ska köpa huset och igår satt vi lite och räknade på det. Hu, det kommer bli knapert i så fall. Det blir slut på semestrar på ett par år framåt, vi ska vara glada om vi kan åka på en liten tur i Sverige med bilen. Vi kommer inte kunna renovera huset som vi gärna vill för att göra det till vårt. Vi kommer knappt kunna spara något och skulle Benjamin vara mycket sjuk en månad så kommer det bli lite kris i kassan....
Huspriserna har stigit katastrofalt i Svedala. Hus där farmor bor har blivit dyra men samtidigt är där mycket att göra vid. Visst kan man flytta rätt in i huset men vi vill göra vid köket och framför allt toaletten och tapetsera om i alla rummen. Jag vill ha ett någorlunda modernt hem med moderna tapeter och färger. Jag vill stolt kunna visa upp mitt hem för vänner och familj. Kanske är det den kreativa ådran i mig som gärna vill ha det modernt och snyggt. Trivs man inte hemma, ja, då funkar nog inte mycket annat i livet heller.
Vi räknade på att vi kommer ha ca 12 000 kvar när vi betalt räntor och amorteringar. Men då ska mat betalas, bensin, dagisavgift, fackavgifter, försäkringar, telefon, bredband, busskort till mig m.m. Har vi tur har vi en 3-4000 kvar men sen räcker det med att något går sönder eller som sagt att Bemi är sjuk så försvinner de pengarna och vi står på plus minus noll. Vill vi (jag) leva så? Jag tycker vi har det knapert emellanåt som vi har det när Bemi är sjuk men vi är inte i närheten av att ha det SÅ knapert som det skulle bli då.
Jag kommer få säga bye-bye till mina hobbies (inte för att jag har speciellt mycket egentid som det är just nu men jag hoppas ju att det ska ändras när Bemi blir mer självständig). Titta på TV är väl vad man kan göra, det kostar ingenting och leka med Bemi. Men all min kreativitet kommer att bakbindas TOTALT. Jag kan inte vara kreativ på det jobb jag har idag och köper vi hus kommer jag inte kunna vara det hemma heller. Jag kommer sprängas....
Bemi kommer inte kunna ha någon fritidssysselsättning när han blir lite äldre, i alla fall inte hockey som pappa och farfar vill för det är helt för dyrt. Det kommer inte bli aktuellt att vi skaffar fler barn heller, för det har vi inte råd med.
Usch! Det känns som om jag misslyckats totalt med livsplaneringen! Vi skulle köpt bostadsrätt istället för att flytta till en j-vla hyresrätt. Hade vi haft bostadsrätt hade vi i alla fall fått in lite pengar vid en försäljning som vi hade kunnat pytsa in i ett hus. Det känns som om jag tog onödiga studielån för kurser som inte gett något, jag skulle kanske jobbat istället. Men jag väntade ju på att komma in på min drömutbildning. Och när jag väl utbildat mig till det jag drömt om så sitter jag fast på ett jobb där jag är duktigt underbetald och all min kunskap går snart förlorad, man glömmer om man inte jobbar aktivt med det man lärt sig känner jag.
Roger ser inte alls det så negativt och när jag undrar hur andra klarar det säger han bara att andra som har hus HAR det knapert. Kul liv! Hur orkar man ha det så? Att inte veta om pengarna kommer räcka? Roger sa så sent som häromdagen "Ja, vi har inte råd att köpa en ny bilstol till Bemi nu i alla fall". Ska vi säga så om vattenpannan går sönder också om vi bor i hus?
Kanske känns det extra jobbigt just nu för att två av våra kompispar ska köpa hus, ett tredje kompispar bor redan i hus. De kan men jag känner inte att VI kan bo i hus. Jag vill inte bli en sådan familj som lever på existensminimum. Jag vill inte behöva säga "nej, mamma och pappa har inte råd" till Benjamin.
Jag söker andra jobb, jag har sökt tre bara sen nyår och på i alla fall två av dem vet jag att jag skulle få betydligt bättre lön. Men emellanåt känns det som om jag borde bli kvar här på jobb, här finns så mycket specialkunskap om min sjukdom, som jag kan få hjälp av, har fått lite extra privilegier i form av att jag får jobba hemma om jag mår dåligt men samtidigt funkar inte livet i övrigt med den lönen jag har nu. Jag kan inte se att min lön kommer att stiga speciellt de kommande åren. Den har inte gjort det hittentills. Sedan 2003 har min lön stigit med 1600, och då hade jag redan några tusen för lite i ingångslön. Nu ligger jag nog en 5-6 000 under "normal" i lön. Kul!
Sen är det ju inte bara ekonomin som "gnager". Sjukdomen kommer ju alltid att finnas där och ligga och gnaga, oron för att det ska bli värre, oron för att jag inte kommer klara mig själv, oron för hur vi som familj ska klara förändringarna som oundvikligt kommer. Känns som om hela mitt liv just nu består av ORO.
Behövde bara skriva av mig mina tankar och min ORO.
Huspriserna har stigit katastrofalt i Svedala. Hus där farmor bor har blivit dyra men samtidigt är där mycket att göra vid. Visst kan man flytta rätt in i huset men vi vill göra vid köket och framför allt toaletten och tapetsera om i alla rummen. Jag vill ha ett någorlunda modernt hem med moderna tapeter och färger. Jag vill stolt kunna visa upp mitt hem för vänner och familj. Kanske är det den kreativa ådran i mig som gärna vill ha det modernt och snyggt. Trivs man inte hemma, ja, då funkar nog inte mycket annat i livet heller.
Vi räknade på att vi kommer ha ca 12 000 kvar när vi betalt räntor och amorteringar. Men då ska mat betalas, bensin, dagisavgift, fackavgifter, försäkringar, telefon, bredband, busskort till mig m.m. Har vi tur har vi en 3-4000 kvar men sen räcker det med att något går sönder eller som sagt att Bemi är sjuk så försvinner de pengarna och vi står på plus minus noll. Vill vi (jag) leva så? Jag tycker vi har det knapert emellanåt som vi har det när Bemi är sjuk men vi är inte i närheten av att ha det SÅ knapert som det skulle bli då.
Jag kommer få säga bye-bye till mina hobbies (inte för att jag har speciellt mycket egentid som det är just nu men jag hoppas ju att det ska ändras när Bemi blir mer självständig). Titta på TV är väl vad man kan göra, det kostar ingenting och leka med Bemi. Men all min kreativitet kommer att bakbindas TOTALT. Jag kan inte vara kreativ på det jobb jag har idag och köper vi hus kommer jag inte kunna vara det hemma heller. Jag kommer sprängas....
Bemi kommer inte kunna ha någon fritidssysselsättning när han blir lite äldre, i alla fall inte hockey som pappa och farfar vill för det är helt för dyrt. Det kommer inte bli aktuellt att vi skaffar fler barn heller, för det har vi inte råd med.
Usch! Det känns som om jag misslyckats totalt med livsplaneringen! Vi skulle köpt bostadsrätt istället för att flytta till en j-vla hyresrätt. Hade vi haft bostadsrätt hade vi i alla fall fått in lite pengar vid en försäljning som vi hade kunnat pytsa in i ett hus. Det känns som om jag tog onödiga studielån för kurser som inte gett något, jag skulle kanske jobbat istället. Men jag väntade ju på att komma in på min drömutbildning. Och när jag väl utbildat mig till det jag drömt om så sitter jag fast på ett jobb där jag är duktigt underbetald och all min kunskap går snart förlorad, man glömmer om man inte jobbar aktivt med det man lärt sig känner jag.
Roger ser inte alls det så negativt och när jag undrar hur andra klarar det säger han bara att andra som har hus HAR det knapert. Kul liv! Hur orkar man ha det så? Att inte veta om pengarna kommer räcka? Roger sa så sent som häromdagen "Ja, vi har inte råd att köpa en ny bilstol till Bemi nu i alla fall". Ska vi säga så om vattenpannan går sönder också om vi bor i hus?
Kanske känns det extra jobbigt just nu för att två av våra kompispar ska köpa hus, ett tredje kompispar bor redan i hus. De kan men jag känner inte att VI kan bo i hus. Jag vill inte bli en sådan familj som lever på existensminimum. Jag vill inte behöva säga "nej, mamma och pappa har inte råd" till Benjamin.
Jag söker andra jobb, jag har sökt tre bara sen nyår och på i alla fall två av dem vet jag att jag skulle få betydligt bättre lön. Men emellanåt känns det som om jag borde bli kvar här på jobb, här finns så mycket specialkunskap om min sjukdom, som jag kan få hjälp av, har fått lite extra privilegier i form av att jag får jobba hemma om jag mår dåligt men samtidigt funkar inte livet i övrigt med den lönen jag har nu. Jag kan inte se att min lön kommer att stiga speciellt de kommande åren. Den har inte gjort det hittentills. Sedan 2003 har min lön stigit med 1600, och då hade jag redan några tusen för lite i ingångslön. Nu ligger jag nog en 5-6 000 under "normal" i lön. Kul!
Sen är det ju inte bara ekonomin som "gnager". Sjukdomen kommer ju alltid att finnas där och ligga och gnaga, oron för att det ska bli värre, oron för att jag inte kommer klara mig själv, oron för hur vi som familj ska klara förändringarna som oundvikligt kommer. Känns som om hela mitt liv just nu består av ORO.
Behövde bara skriva av mig mina tankar och min ORO.
lördag 26 januari 2008
Dagen bildskörd
Det blev inget restaurangbesök idag, inget St Markus Vinkällare. Roger har fått maginfluensa IGEN. Det går bara runt, runt i familjen känns det som. Så vi får mysa hemma istället och boka in ett restaurangbesök lite senare igen när vi inte är så fullbokade.
Ute är det storm och har varit så sedan igår kväll. Snart ska jag trotsa regn och blåst och gå ut i bilen och hämta blöjor och välling som blev kvar i bilen efter veckohandlingen igår. "Nonne" är slut här hemma så jag måste bege mig ut....
Men först, här kommer lite bilder. Bemi leker med sin tunnel och sen några bilder på när han busar vid eftermiddagsfikan och äter banan ("nane"). Jag blir fortfarande helt stum när jag kollar bilderna. Kameran är så duktig och tar så bra bilder!!






Ute är det storm och har varit så sedan igår kväll. Snart ska jag trotsa regn och blåst och gå ut i bilen och hämta blöjor och välling som blev kvar i bilen efter veckohandlingen igår. "Nonne" är slut här hemma så jag måste bege mig ut....
Men först, här kommer lite bilder. Bemi leker med sin tunnel och sen några bilder på när han busar vid eftermiddagsfikan och äter banan ("nane"). Jag blir fortfarande helt stum när jag kollar bilderna. Kameran är så duktig och tar så bra bilder!!






fredag 25 januari 2008
Jag är kär....
... i min nya kamera (och i Benjamin och Roger så klart *fniss*). Den är så fantastiskt underbar att fotografera med. Bara känslan att hålla i en ordentlig och robust kamera, tyngden i den och att höra ljudet när den tar en bild - det känns som en riktig kamera! Den gör precis så som jag älskar när den tar porträttbilder, suddar bakgrunden så att objektet blir klart och tydligt. Me love suddig bakgrund!
Idag är jag hemma med Bemi och redan innan frukost blev följande bilder tagna. Som den snälla modell han är så ställde han upp på en liten fotosession. Det blev över 30 bilder i ett nafs. Och det lär bli fler under dagen och helgen....
Att objektet sedan är helt underbart, sagolikt vackert gör ju inte bilderna sämre....


PS. Kameran är bättre än all medicin i världen, i alla fall just nu! DS.
Idag är jag hemma med Bemi och redan innan frukost blev följande bilder tagna. Som den snälla modell han är så ställde han upp på en liten fotosession. Det blev över 30 bilder i ett nafs. Och det lär bli fler under dagen och helgen....
Att objektet sedan är helt underbart, sagolikt vackert gör ju inte bilderna sämre....


PS. Kameran är bättre än all medicin i världen, i alla fall just nu! DS.torsdag 24 januari 2008
Testat nya kameran
Idag har jag varit och köpt nya kameran. Tjoho! Och den är verkligen härlig att jobba med. Den ligger bra i handen, känns stabil, är otroligt snabb i uppstart och otroligt snabb när den tar bilder. Jag märker det framförallt på bilder jag tar på Bemi, han hinner inte röra sig så mycket som han hann med den gamla från det att jag tryckte på avtryckaren tills bilden togs.
En besvikelse på Canon är dock att det inte medföljde en manual och jag kan inte hitta någon att ladda ner heller. Riktigt usel service tycker jag. Hur tror de att man ska kunna få ut max av deras produkter utan en manual? Men jag har inte gett upp, jag vet att det finns manualer, nu gäller det bara att lägga vantarna på en.
Här kommer i alla fall 3 bilder på vår lilla fotomodell. Han ser inte så sjuk ut trots att han spytt hela natten... I morgon ska mamma muh vara hemma med honom. Gissa vem som kommer ta många foton i morgon mellan varven. Jag ska försöka jobba lite också...


En besvikelse på Canon är dock att det inte medföljde en manual och jag kan inte hitta någon att ladda ner heller. Riktigt usel service tycker jag. Hur tror de att man ska kunna få ut max av deras produkter utan en manual? Men jag har inte gett upp, jag vet att det finns manualer, nu gäller det bara att lägga vantarna på en.
Här kommer i alla fall 3 bilder på vår lilla fotomodell. Han ser inte så sjuk ut trots att han spytt hela natten... I morgon ska mamma muh vara hemma med honom. Gissa vem som kommer ta många foton i morgon mellan varven. Jag ska försöka jobba lite också...


onsdag 23 januari 2008
Glad nyhet mitt i allt
Jag fick precis ett underbart mail. En av mina allra bästa kompisar bor i Australien. Jag saknar henne om inte varje dag så varje vecka. Hon är en väldigt speciell människa och man blir så glad och mår så bra av att vara i närheten av henne. Jag har bara träffat henne två gånger under de 18 år som vi snart känt varandra och det var när hon och hennes man var här och besökte oss 2004 och 2006. Båda gångerna var jag så ledsen när hon åkte hem. Att då inse att det kommer dröja tills vi träffas igen gjorde ont och att inse att det kommer dröja mååånga år innan vi har råd att åka och hälsa på henne i Australien var inget vidare. *drömmer om en lottovinst*
I förra veckan mailade jag henne för att berätta om sjukdomen, bara för att hon ska veta och för att jag vet att hon vill veta. Idag fick jag ett mail från henne med kanske den bästa julklapp jag kan önska mig inför julen 2008. Ett besök av henne och hennes man. Egentligen ville hon kasta sig på ett plan direkt och komma till mig men det går ju inte.
De försöker bli gravida och har försökt ett tag men hon skrev att om de inte lyckats bli gravida lite senare under året så planerar de inen resa hit och firar jul med oss. Åhhhhhhhhhhhhh! Gissa om jag är lycklig?! Jag både vill att hon ska bli gravid för jag vet att de längtar efter ett barn men samtidigt är jag lite ego och vill inte att de ska bli gravida än på ett litet tag så att de kan komma hit till mig.
Nu snurrar alla möjliga tankar i min hjärna! Min älskade vän Trisha!!
Bara att de planerar att ställa in sin andra resa som de skulle göra till hösten för att eventuellt komma till mig för att jag är sjuk gör mig så glad. Jag är ju inte döende sjuk precis men ändå väljer de att ändra sina planer för min skull. Som jag skrivit innan, nu märker jag vilka UNDERBARA vänner jag har! Någon på andra sidan jordklotet bryr sig så mycket om mig! Jag får koncentrera mig för att inte börja gråta så rörd jag blir! Även om de skulle bli gravida så att de inte kan komma, så betyder tanken och deras viljan att komma och hälsa på mig så mycket!!
I förra veckan mailade jag henne för att berätta om sjukdomen, bara för att hon ska veta och för att jag vet att hon vill veta. Idag fick jag ett mail från henne med kanske den bästa julklapp jag kan önska mig inför julen 2008. Ett besök av henne och hennes man. Egentligen ville hon kasta sig på ett plan direkt och komma till mig men det går ju inte.
De försöker bli gravida och har försökt ett tag men hon skrev att om de inte lyckats bli gravida lite senare under året så planerar de inen resa hit och firar jul med oss. Åhhhhhhhhhhhhh! Gissa om jag är lycklig?! Jag både vill att hon ska bli gravid för jag vet att de längtar efter ett barn men samtidigt är jag lite ego och vill inte att de ska bli gravida än på ett litet tag så att de kan komma hit till mig.
Nu snurrar alla möjliga tankar i min hjärna! Min älskade vän Trisha!!
Bara att de planerar att ställa in sin andra resa som de skulle göra till hösten för att eventuellt komma till mig för att jag är sjuk gör mig så glad. Jag är ju inte döende sjuk precis men ändå väljer de att ändra sina planer för min skull. Som jag skrivit innan, nu märker jag vilka UNDERBARA vänner jag har! Någon på andra sidan jordklotet bryr sig så mycket om mig! Jag får koncentrera mig för att inte börja gråta så rörd jag blir! Även om de skulle bli gravida så att de inte kan komma, så betyder tanken och deras viljan att komma och hälsa på mig så mycket!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




