fredag 26 september 2008
Läkarbesök
onsdag 24 september 2008
Då var det dags igen
I morgon är det konferens för min del och sista arbetsdagen! Då hoppar faster Sussi in och passar junior. Tack faster!!
På fredag ska jag till kardiologen i Lund så då får vi se vem som kan ta busungen för till dagis vill vi inte lämna honom och det är lite tidigt in på penicillinkuren. Det handlar om några timmar så kanske kan gamlefarmor ta honom eller farmor som är ledig den dagen.
lördag 20 september 2008
Min lilla bebis...
...har feber igen :o( Men vi är inte förvånade. Vi ska ju BARA åka på semester om en vecka så det är väl lägligt. Dumma baciller! Vi får väl se om det blir mer än bara feber denna gången. Jag kände det redan när vi var hos Thomas i eftermiddag och födelsedagsfikade. Hoppas bara inte han smittat Thomas. Det behöver han inte just nu.
Idag har jag fått packat en massa. Bemi var i gamlefarmors nya lägenhet med farfar så jag fick lite lugn och ro. Men jag skulle gärna hinna göra lite kort i helgen också. Roger ska ta med till jobb i nästa vecka och sälja. Alla intäckter går till möbler till huset just nu.
Igår var vi en sväng i huset och Bemi och jag var bland annat nere i källaren och plockade fram min gamla dockvagn. Jag ska fotografera den senare, den är kult! Bemi blev jätteglad och tyckte den var rolig att köra (den är av lite större modell) och så plockade jag fram två av mina gamla dockor. Succé! Hehe. Han var så söt där han gick runt med min gamla kålunge-docka.
Bemi hittade även en skånsk och en dansk flagga och hejjade så fint. Lite mörk film men ni hör och kan ana hans viftande.
fredag 19 september 2008
Världen är liten...
När han frågade mig var jobbar och jag svarade Habilitering & Hjälpmedel visste han vilket våningsplan och nu kan jag minnas att han log lite när han sa ingång 59, plan 5. Inte konstigt att han visste det.
Jag reagerade på att de har samma efternamn men var inte helt säker ju, kunde ju vara en slump. Så glad jag är att jag har positiva erfarenheter av honom.
Men världen är så himla liten!!
Äntligen fredag
Lång vecka är äntligen till ende och jag ska få gå hem och fira helg om några timmar. Jag kommer gå hem efter arbets-EKGt. Jag brukar vara trött och ser ingen mening med att sitta här på jobb efter en sådan ansträngning.
I helgen väntar packning av lådor och renovering av Bemis rum. Kanske en tur till IKEA...Och i morgon kväll ska Roger och jag ha lite mys vid TVn, köpa hem lite god ölkorv, grönsaksdip, goda kex och lite sånt. Kanske se en bra film - eller i mitt fall somna till en bra film (somnade i soffan strax efter kl 20 igår men lyckades sedan hålla mig vaken till kl 22).
torsdag 18 september 2008
"Totton" på Bemi
Gör en rolig min, sa jag till honom.
Se tuff ut och då gjorde han denna minen och posen.
Läkarbesöket igår
Läkaren var 35 minuter försenad!! Jag började undra och tom fundera på att gå tillbaka till jobb men jag är glad att jag inte gjorde det. När han väl kom var han hur trevlig som helst och hade med sig 3 läkarstudenter. De hade suttit och gått igenom mitt fall innan, det var därför som de var lite sena.
Han hade tjuvkikat på journalen från den andra doktorn och var bra påläst. Studenterna ställde frågorna och de var trevliga. Det var även den ena studenten som gjorde undersökningarna.
Kontentan av det hela var att JA, jag är muskelsvag och det beror INTE på att jag är otränad. Så skönt att få detta bekräftat då det ofta är den känslan jag får av andra - att jag borde träna mer så blir jag "av" med problemet. Det känns tom lite kränkande - att folk inte inser att jag faktiskt inte kan vissa saker, att mina muskler inte lyder och inte vet vad de ska göra. För det är så det känns för mig, jag måste tänka och liksom tala om för muskeln vad den ska göra i vissa lägen. Saker som andra gör utan att tänka sig för måste jag tänka på HUR man gör för att klara av - som tex att resa sig upp från huksittande. Det gör du utan att tänka dig för, eller hur? Mina vadmuskler reagerar inte när jag tänker att jag ska resa mig upp.
Jag fick även veta att jag har 25% nedsatt lungfunktion. Exakt vad det innebär vet jag inte men det kan ju vara en förklaring till att jag kan bli väldigt "flåsig" när jag promenerar, går i trappor tex. Kul jul, 31 år och 25% nedsatt lungfunktion!!
Nu blir det ännu mer undersökningar. Och av det mindre roliga slaget *blä*. Dels ska jag göra EMG där de med hjälp av tunna akupunkturnålar mäter nerver och musklers kapacitet. Och sedan ska jag *gulp* göra en muskelbiopsi. *vill inte* Jag frågade om man kan få lugnande. Läkaren svarade med ett leende:
"Du kan få allt!"
"Skriv då att jag vill ha aaaallllt man kan få för jag är rädd för nålar", svarade jag.
"Det är inte nålar - det är en skalpell och en tång", sa läkaren.
"Då vill jag ha dubbelt av allt för jag är rädd för dem också", sa jag *ler*.
Snacka om att jag kommer bli full med ärr! Först ärr efter biopsin då som det tydligen gör på vaden, skär ett snitt och knipsar av en bit av muskeln. Och sedan ett ärr i ljumsken efter hjärtoperationen (tillsammans med ärret efter blindtarmsoperationen och kejsarsnittet). Nice! Men jag gör detta delvis för Benjamins skull också. För att vi ska veta om risken finns att det är genetiskt (vilket jag väl tror att det är, vad är oddset att det inte är det med tanke på min släkthistoria?) och om Benjamin i framtiden får problem så vet läkarkåren direkt vad de ska leta efter och sätta in behandling direkt. Men jag hoppas så klart att Benjamin har fått de gener som INTE bär på denna räliga, elaka sjukdom. Jag tror dock inte att vi kommer att ta reda på om Benjamin har sjukdomen. Jag vill inte veta det i dagsläget. Han ska få växa upp som vilken pojke som helst. Han visar ju inga tecken på sjukdomen nu.
Läkaren är heller inte säker på att vi ska stirra oss blinda på DNA-provet. Han skulle konsultera en expert här i Skåne i den frågan och se hur han ska gå vidare ang det. Jag fattar dock inte hur ett DNA skulle kunna visa fel men det är upp till läkarkåren att reda ut det där.
Läkaren sa även att om jag får ont i musklerna vid ansträngning ska jag genast sluta. Det kommer bara resultera i att jag får ännu mer ont och "skadar" musklerna annars. Träning med måtta alltså.
I väntrummet såg jag en del andra som nog också har någon form av muskelsjukdomar eller liknande, de gick väldigt speciellt och jag kunde inte låta bli att undra om det kommer bli jag inom en snar framtid? Jag skulle vilja veta prognosen sen när vi vet vilken sjukdom det är jag har, vilken tidsram har jag? Men det vet jag kan vara svårt för det är indviduellt för alla.
Sammanfattning: Det känns som om jag kommit till ytterligare en läkare som bryr sig och som verkligen vill gå till botten med detta (den andra braiga läkaren är som ni vet min kardiolog). Han var sympatisk och trevlig. Det verkar även finnas ett bra team bakom läkarna som tar hand om en del saker, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och liknande.
Så, nu vet ni. Vill ni veta mer än det jag skrivit här så är det bara att fråga...
tisdag 16 september 2008
Jag gjorde det igen
Som vanligt är det ett under att jag inte slår mig värre än jag gör. Vid det här laget borde jag ha brutit både ben och armar men nä. Jag tog emot med händerna (och min fina ring blev återigen skrapad - märkt av livet som Roger kallar mina repor på ringen *gulle*) och knät fick sig en törn som vanligt. En aning skinnflådd blev jag på knät men det är väl tur att jag gillar att gå i jeans. Slitstarkt tyg som tål en del vurpor á la Hanna.
Men det värsta är ju att självförtroendet får sig en ny törn varje gång jag ramlar. Det är så j-vla pinsamt att ligga där på marken med folk som ser. Svårt för andra att förstå känslan. När man är liten är det gulligt när man ramlar och "klumpar sig" men det är det definitivt inte nu.
Men jag ska ju till neurologen i morgon. Då har jag i alla fall färska skrapsår att visa upp, bevis på att min kropp inte lyder mig. För det är bara en tidsfråga innan jag skadar mig mer allvarligt när jag ramlar. Det är jag säker på.
En lite rolig grej hände dock nyss som fick mig att bli lite glad. De ringde från Telenor och erbjöd mig en ny telefon mot att jag band mitt abonnemang i 18 månader till. Jag får den gratis och behåller mitt abonnemang som kostar 199 kr i månaden. Just nu betalar jag dessutom en förhöjd avgift för min andra telefon och det kommer jag slippa nu. Så, ny telefon och lägre kostnad per månad. Han skickar dessutom med ett headset och ett extra minneskort. Telefonen som landar i min låda om en vecka är SonyEricsson c702. Ni kan se den här. Den har inte stegräknare, det kommer jag att sakna eftersom min nuvarande har det men jag får väl köpa en separat stegräknare då. Men den har någon form av gps! Kan ju vara bra för mig som har noll lokalsinne enligt Roger :o).
Det samtalet behövde jag. Något positivt idag. Som en present och plåster på såren. Nu saknas bara en lottovinst också så jag kan köpa ett snyggt charmhalsband på Pilgrim och en massa snygga inredningssaker till huset. Eller kanske hyra en hantverkare som gör jobbet till oss i huset?! Så Roger får mer tid med lilla familjen, så vi kan mysa.
Saker man blir glad av
Ta en titt här så förstår ni vad jag menar:
http://www.forr.se/greengate/
Ser även att GreenGate tydligen ska finnas i någon affär i Höllviken som heter Prinsar små sessor. Kanske får bli ett besök där så småningom när jag vunnit på lotto?
Såg även att de i den butiken har de underbara mattorna från Pappelina som jag vill ha till hall och kök. Tex den här under köksbordet? Kolla INTE på prislappen för man måste vinna på lotto innan man kan köpa denna mattan ser jag nu...
Denna var lite mer överkomlig i pris och skulle passa bra i hallen längs med trappräcket. Eller denna.
Denna hade passat i Bemis rum men han har ju redan en matta. (Märks det att jag gillar stjärnor? Jag har ju två stycken redan i mitt liv men jag kan inte få nog!)
onsdag 10 september 2008
Läkarbesök
Tisdag 16 sept - Ultraljud av hjärtat
Onsdag 17 sept - Första besöket hos neurologen i Malmö
Fredag 19 sept - Arbets-EKG (blääää - me don't like)
Fredag 26 sept - Bedömningssamtal Kardiologen i Lund
I morgon är denna mamman hemma med en styck febrig son. Roger har varit hemma tisdag och onsdag. Bemi har fått svamp i munnen av sin astmamedicin och igår fick han också feber. Roger var hos doktorn med Bemi igår pga svampen och fick medicin. Nu ikväll hade han 38.9 i temp och var märkbart tagen. Han brukar sitta och mysa en stund efter att han ätit välling. Förr brukade han somna i famnen och sen bar man upp honom och la honom. Nu myser vi en stund och sen går vi upp och nattar. Idag somnade han nästan direkt i min famn efter vällingflaskan. Hörde med en gång på andningen att jag hade en liten sovare i knät. *snutte*
Han har även helst legat och tittat på TV ikväll och enligt Roger har det varit så större delen av dagen. Min lilla sjukling. Han klarade en månad på dagis i alla fall...
Jag har tagit hem datorn så får vi se om det blir VAB eller jobba hemma. Beror helt och hållet på dagsformen.
I morgon ska vi åka till kyrkogården när Roger slutat jobba. Mamma skulle fyllt 60 år i morgon. Bemi sa ikväll att han ville också lägga en blomma till "momo" så det ska han få göra.
måndag 8 september 2008
Filippa K
söndag 7 september 2008
Me&i
Så söt tröja med noshörningar. Kunde inte motstå.
Och denna limited edition tunika till mig. Så fin är den. Blir snygg till ett par svarta leggings. Hoppas den har kommit tills vi ska till Rhodos. Bilderna är lånade från Me&is hemsida.
Jenny och Aje kom och hjälpte mig med Bemi bus. Utan dem hade det inte gått så smidigt som det gjorde. Försäljaren som var här var dessutom jättebra och väldigt kunnig. Hon får gärna komma och visa vårens kollektion för oss nästa år!!
Nu är snart denna mastodont helg till ända. Jag har ju varit själv med Bemi sedan i torsdags eftermiddag då Roger åkte till Åmål. Nu kommer han hem vilken minut som helst och Bemi och jag håller på med kvällsmaten här mellan bloggandet. Igår var pappa och Gunilla nere och hjälpte mig med Bus så att jag kunde förbereda lite. Tack för hjälpen!!
torsdag 4 september 2008
Läkartid
Läkartiden ja, den 26 september ska jag dit. Vi har en stor konferens på jobb då men jag måste helt enkelt prioritera min hälsa. Mår jag bättre gör jag ju ett bättre jobb också. Jag har väntat på denna läkartid sedan februari så att försöka boka om den känns inte så aktuellt. Sen får vi se hur lång tid jag ska behöva vänta efter det besöket på den faktiska operationen. För jag räknar med att jag SKA opereras.
Tävlar man inte...
Här kan du läsa mer om tävlingen!
onsdag 3 september 2008
tisdag 2 september 2008
Burkar
http://www.amorina.se/greengate-foervaringslaador-oliver-set-om-3-st-p819.html
och dessa:
http://www.amorina.se/greengate-foervaringslaada-mimi-white-set-om-3-st-p820.html
Och ska vi ta i lite och hitta dyra burkar så var dessa himla fina:
http://www.amorina.se/greengate-plaatlaador-claire-set-om-4-st-p817.html
Dessa var ju himla fina, stilrena:
http://www.misshome.se/cgi-bin/ibutik/AIR_ibutik.pl?funk=visa_artikel&artnr=bo45839&utm_source=kelkoose&utm_medium=cpc&utm_campaign=kelkooclick
och dessa också, gillar ju brunt så de hade passat bra i köket eller i pysselrummet kanske...:
http://www.misshome.se/cgi-bin/ibutik/AIR_ibutik.pl?funk=visa_artikel&artnr=bo45840&utm_source=kelkoose&utm_medium=cpc&utm_campaign=kelkooclick
Och här hittade jag massa fina föremål från företaget RICE, de är i melamin och muggarna i glada färger skulle vara praktiskta till Bemi, även matslålar och dylikt. Me like:
http://www.broarne.se/butik/shop/rice-glad-design-/c_25.html
Fattar ingenting
Jag ringde idag till klinisk genetik som har analyserat mitt DNA-prov. För en månad sedan, EN MÅNAD, skickade de svaret till neurologen - men han har inte ringt. Provet var negativt... Mao jag har inte dystrophia myotonica. Med all säkerhet hade mamma inte heller det. Och inte mormor och inte min morbror. Men vad f-n är det då vi har?! Läkaren satt kallt och sa till mig (i alla fall tror jag att han sa det *förvirrad*) att det fattade jag väl själv av resultatet av hans tester att jag hade samma sjukdom som min mamma.
Med tester menade han att jag inte kan resa mig upp från huksittande utan att ta hjälp av händerna/armarna och även då är det svårt. Jag kan inte lyfta benen så högt, jag kan inte hålla upp benen så länge som man "bör" kunna för min ålder.
Han ville inte ens testa DNA:t för att få bekräftat att det var dystrophia myotonica fast jag sa att det inte var genetiskt molekylärbestämt att det var den formen min mamma hade. Det var jag själv som fick propsa på.
Nu känns det som om hela världen kastas omkull. Det känns som om allt varit en lögn. Det känns som om läkarna inte vet någonting. Här har vi hela tiden trott att det var den sjukdomen mamma hade och nu är det troligtvis inte så. Läkaren jag pratade med på klinisk genetik sa att det kanske inte ens är en genetiskt betingad sjukdom min mamma hade. Men å andra sidan är ju mina symptom ganska lika mammas, så vad ska man tro om det?
Nu är jag i ingemansland igen. Jag vet INGENTING mer än att jag inte precis får lättare att resa mig från golvet, jag kan inte lyfta benen högre än jag kunde i januari. Jag vet inte om det är sämre men definitivt inte bättre.
Roger såg det mer positivt - det kanske visar sig vara en variant av en muskelsjukdom som de kan, om inte bota så, göra bättre. Positivt för mig - men mamma då? Tänk om de vetat det redan då - då hade mamma kanske funnits idag? Det blir så många om plötsligt. Och om den inte skulle vara genetiskt betingad betyder det kanske att Bemi med större sannolikhet klarar sig? DET hade varit den bästa nyheten med det hela. Och att vi inte behöver vara så nojiga för framtida barn.
Men frågan återstår - vad f-n har jag?! Det är lång väntettid till neurologen i Malmö. Troligtvis får jag inte någon tid förrän i början av nästa år. Så jag ska gå med dessa stora frågetecken ända tills dess och sedan ska en hel radda undersökningar dra igång som tar sin lilla tid. Läkaren jag pratade med idag sa att det finns många tester att göra - bland annat EMG som innebär att de mäter nervledningshastigheten (eller nåt). De går in med en nål i en nerv och mäter hur väl den fungerar. *ryser* Jag kommer tvinga dem att ge mig maxdos av lugnande innan. Jag inser ju att om jag vill veta vad jag har får jag snällt låta dem undersöka mig bäst de vill.
En sak är jag dock på det klara med - jag måste ha med mig någon annan nästa gång jag ska träffa neurologer för att ha "vittne" på vad jag hör. Det är inte alltid man snappar upp allt som en läkare säger och läkaren i Trelleborg har ju ändrat sin utsaga ett par gånger, därav min osäkerhet på vad jag faktiskt fick höra där inne. Så, Roger eller pappa får nog följa med mig nästa gång. Någon som är insatt i det hela och kan ställa rätt sorts frågor om jag själv blir för paralyserad.
Roger sa till mig att släppa det och inte sitta och fundera mer på det nu. Men hur lätt är det? Tankarna snurrar fortare än fortast. Jag räknar minuterna tills jag får gå hem, slippa sitta här på jobb och låtsas att allt är bra.
Ovanpå allt spökar hjärtat något kopiöst just nu. Det slår helt fel, ojämnt, och gör mig så förbannat illamående och andfådd. De senaste veckorna har jag helst velat dra täcket över huvudet när jag vaknar för jag vaknar upp till ett grymt illamående pga att hjärtat rusar.