Foton

Uuuuuu, jag ser att det är verkligen hög tid att jag tar lite nya bilder och lägger ut i bloggen. Jag har ju inte ens lagt ut bilder på mina små virkade djur ju. Ännu mindre bilder på Bemi. Men så är det väl ett tecken på att vardagen är lite kämpig just nu. Men ska försöka ta lite bilder i helgen, inte för bloggens skull utan för egen skull. Vill ju ha lite kontinuitet på bilderna av Bemi.

Levererat djur nummer 2

Nu har jag precis levererat virkat djur nr 2 till en ny ägare, eller nya ägarens pappa snarare. Lille Max ska nu ta hand om en blå, turkos, brun-randig giraff som jag skapat. Det är så himla skoj att andra uppskattar det man gör. Jag började virka för att jag ville göra en giraff till Bemi. Men när jag väl börjar med något nytt pyssel kan jag ju inte hålla mig med att göra EN, det är ju så skoj med pyssel i alla dess former och färger så jag måste massproducera. Då är det ju tur att andra tycker om det jag gör. Snart har jag ju underlag till att stå på en riktig marknad med smycken, hemmagjorda kort och virkade gosedjur. :o) Får kanske fundera på det... Ska bara hinna pyssla också. Fördelen med virkningen är ju att jag kan göra det lite varstans, jag är inte låst vid mitt pysselbord och det är enkelt att ta med sig några garnnystan om vi ska bort (eller råkar ligga på sjukhus...).

Jag bara längtar tills Bemi är ännu lite större så vi kan göra ännu mer pyssel tillsammans hemma. Jag tror förresten att jag har en idé om ett pyssel vi kan göra redan nu.... Kanske kan tom mina akrylfärger funka till det så jag slipper handla nya lackfärger som jag tror mamma använde till detta pyssel.... Får nog testa först innan jag introducerar Bemi i pysslet.

Arv
Jag vet var jag har mitt intresse för pyssel ifrån. Jag har inte bara ärvt negativa saker från min mamma (muskelsjukdomen). Det är nog snarare övervägande positiva saker jag ärvt från henne. Min mamma var otroligt duktig på att laga mat, det var så enkelt för henne verkade det som. Som jag minns det var hon även duktig på att låta oss barn vara delaktiga i köket på ett naturligt sätt. Jag var inte gammal när jag lärde mig mitt första recept utantill, receptet på Hedvigsoppa (som jag ätit till lunch denna veckan). Varje gång jag var hemma och var sjuk från skolan ville jag hjälpa mamma och laga Hedvigsoppa till dagbarnen och då lagade jag den oftast helt själv.

Min mamma var en RIKTIG bullmamma. Hon bakade mycket bröd och bullar. Vi hade alltid fullt i frysen. Det var kanelbullar, kanelkaka, köttfärsbröd, matbröd och bullar och jag vet inte allt som alltid fanns i vår frys, redo att tas fram för hungriga barn efter skolan. Så även hennes passion för bakning tycks jag ha ärvt, eller vad säger ni?! :o) Hon verkade aldrig irriterad när vi var med i köket och bakade. Nu när jag själv är mamma och försöker låta Bemi vara med när jag bakar inser jag ju att det är inte det enklaste i världen att baka med barn. Men aldrig att det märktes på mamma. Men helt ärligt, jag kan inte minnas att mamma någonsin var irriterad på oss men jag har säkert glömt. Eller vad säger du pappa?

Och min mamma var en riktig pysselmamma. Hon jobbade som dagbarnvårdare och hittade alltid på så skoj saker med dagbarnen. Konstigt att man ibland inte ville gå till skolan? Det var ju roligare att vara hemma och pyssla med mamma. Mamma pysslade mycket själv också, sydde mycket kläder till sig själv och till mig, vävde, broderade, virkade och stickade. Hade hon levt idag är jag säker på att scrapbooking och att göra kort hade varit något för henne.

Tyvärr har jag glömt mycket av det pyssel som mamma gjorde dels med oss barn när vi var små och dels med dagbarnen. Men ett pyssel kommer jag ihåg och det är det som jag nu tror att Bemi är stor nog att klara av. Måste dock inhandla en grej först, resten har vi nog hemma.

Den jag är
Jag har på senaste tiden refklekterat mycket över vad det är som gör att man blir den man är. Vad menar jag? Jo, jag har aldrig gillat idrott, springa och sånt. Visst, lekar i förskolan var skoj och spökboll och sånt på gympan. Men inte sen när det blev mer tävlingsinriktat. Och alla idrotter som jag testade på fritiden, inte en enda tyckte jag var särskilt skoj och jag var aldrig bra på något. Jo, simningen var skoj och jag tyckte jag klarade den ganska bra. Jag har hela tiden trott att det var mitt "fel" att jag inte var mer intresserad eller bättre på det, att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Men jag har nu förstått att det kan ha varit min muskelsjukdom som redan då satte begränsningar för mig. Kanske är det muskelsjukdomen som har gjort att jag tycker bättre om stillsamma aktiviteter som pärlor, rita, måla, skriva, läsa en bok och sånt. Det är sånt jag minns från min barndom, att jag gillade att göra. Där krävs ingen muskelstyrka.

Om man ser det så hade det varit skönt att veta att det var inte jag som var "lat" och därför inte var bra på idrott, jag hade kanske inte förutsättningarna. Så mycket ångest det kanske hade sparat mig. Men samtidigt hade jag inte velat veta det jag vet idag, att jag har en livslång muskelsjukdom som inte kan botas och inte bli bättre när den väl startat. Det är kanske samhället som borde bli bättre på att inse att alla barn är inte idrottsbarn och mina föräldrar har heller aldrig tvingat mig. De insåg nog att det inte var min grej. Men synd att inte lärare i skolan kunde inse det. Och då är det lärare på högstadiet och gymnasiet jag menar som inte hade den insikten. (Ingen kritik mot lärare i allmänhet älskling!) Det var ju först då allt blev så tävlingsinriktat och man skulle klara av vissa saker, springa 4 km på en viss tid, hoppa en viss höjd i höjdhopp och en viss längd i längdhopp m.m. Målet med skolidrotten måste ju vara att barn ska röra på sig och det fanns ju saker som jag klarade av - badminton, basket och innebandy tex.

Det blev ett väldigt blandat inlägg det här. Men så är livet just nu. Väldigt blandat. Lite trots här, lite sura miner där, lite hjärtrusningar här och lite extraslag där. Lite trötthet här, lite uppgivenhet där. Mitt i det har jag världens goaste, mjukaste, sötaste och charmigaste son med de mest spjuveraktiga ögonen. Jag har också världens goaste sambo som stöttar, peppar och finns där för mig. Idag har han hemlig fredagsfika på gång. Han VET att Hanna älskar fika. Och just fredagsfika är något av det bästa, då börjar helgen.

Sen väntar fredagsmys för Bemi och mig. Pappa puh ska på hockey. Det har börjat bli en fredagsvana så det kommer nog kännas konstigt för honom nästa fredag när han ska vara hemma och mysa med oss och äta ostbollar och titta på Idol ;o)

Inget vidare

Vill ni inte läsa ett "tyck-synd-om-mig"-inlägg så sluta läsa nu!

Jag mår inget vidare. Jag har nog mer extraslag just nu än jag hade innan operationen. Vad det sedan beror på vet jag inte. Men medicinen hjälper INTE. Och denna skulle vara den bästa av denna nya sorten (kalium eller kalciumblockerare tidigare tog jag betablockerare). Vad ger det då för alternativ?

I förra veckan märkte jag en skillnad gentemot min gamla medicin, jag kände mig inte lika trött på kvällarna. Men om det berodde på att jag höll mig sysselsatt med att virka så att jag inte skulle somna eller om den nya medicinen faktiskt inte gör mig så trött vet jag inte. Igår slog dock tröttheten till igen och jag kände det "långt innan". Varnade Roger att jag lär somna i soffan och japp! Jag somnade fast jag satt och virkade :o( Kroppen kändes helt slut.

Nu när jag är tillbaka på jobb frågar ju en del vad som hänt och allt bubblar upp till ytan igen och jag blir så där arg igen. Känner mig så illa behandlad. Det stora hela handlar om pengar. Ablationen som jag "skulle" gjort är en jättedyr behandling/operation. Därför säger Socialstyrelsen att läkare bara ska utföra en sådan och sedan är det bra med det. Men de utförde aldrig någon ablation på mig, de brände aldrig. Visst, de förde upp en kateter i hjärtat på mig och försökte hitta fram till stället som orsakar extraslagen men de utförde aldrig själva ablationen (=bränningen av nerven som orsakar extraslag). Och som min goa, underbara läkare (som dock har haft mage att ta semester denna veckan när jag behöver honom *ler*) sa måste man se till varje enskild patient och dennes livssituation och vardag.

Idag är det onsdag och jag är trött som om det är fredag. Jag vet verkligen inte om jag orkar jobba hela veckan, eller om jag ens kan. Sedan underlättar det inte att det är värsta byggkaoset här på jobb fortfarande. De väsnas något kopiöst och håller sig inte till de "regler" som de själva satt upp, dvs att enstaka borrningar på förmiddagarna och större och jobbigare/mer högljudda arbeten på eftermiddagarna. Igår var det sådant oväsen här så att ett möte i min korridor fick avbrytas för de kunde inte höra vad de sa. Det pågår arbete på plan ett och plan tre (vi sitter på plan fem), de bygger om på sidan av huset och på baksidan av huset, utomhus. Ni kan ju själva gissa hur det låter när alla arbetare är igång samtidigt?! Det ser ut som en byggarbetsplats och där ska vi försöka snirkla oss in. Byggarbetarna är oförskämda och otrevliga och verkar inte alls medvetna om att det faktiskt sitter folk och arbetar i detta huset.

Blä, blä, blä!

En rolig sak är dock att jag fått in en hel del beställningar på mina små virkade djur. Första kossan är levererad och på fredag levererar jag första giraffen. Paul, vars son Max ska ha den, kommer hit till jobb och hämtar den. Han är ändå i Malmö då. Paul och jag gick på högstadiet tillsammans och har stött på varandra en del genom åren. Det visade sig bla vara Paul som var supporttekniker på den Mac jag hade när jag jobbade på Folktandvården. Nu har jag 5 djur till som är beställda. Ska bara slutföra elefanten där hemma först tror jag om inte Nettan, som jag brukar köpa pärlor hos, återkommer med vilka färger och djur hennes systerdöttrar vill ha nu i dagarna. Då lägger jag nog elefanten åt sidan och tar beställningen först.

Nu ska jag försöka göra lite nytta här...

Just det, glömde säga att Bemi fick första sprutan mot H1N1 (nöffnöff-sjukan) igår. Han var en riktig kämpe! Det var lång kö när vi kom dit men han väntade tålmodigt och var så snäll så. Klart att han grät när han fick sprutan men det gick snabbt över när han fick ett klistermärke och en clementin.

Ang hans sår i pannan, det kommer med all säkerhet att bli ett ärr. Såret var så pass djupt, minst 1 cm djupt, så det var oundvikligt att det skulle bli ett ärr. Stackars min lille kille! Vi har fått hudfärgade strips som vi ska sätta på för att skydda mot solen. Nu är det ju inte direkt sol ute så vi kan nog vänta lite med dem.

Virka en elefant

Denna söta elefant kan man hitta mönstret till här.
Jag har några beställningar att göra på giraffer och kossor men den som står näst på tur måste kolla med barnen vad de vill ha för något djur och vilka färger så när jag blir klar med Benjamins kanin i kväll ska jag ge mig på en sådan här elefant tror jag. Måste nog beställa hem några säkerhetsögon också. Roligt att variera med virkade ögon och sådana här som på bilden. Riktigt söt är den. Det blir nog en turkos och lime för min del.

Jag är på jobbet idag men ska snart gå hem. Ska till VC med Benjamin och visa upp ärret/såret i pannan där de limmade honom. Det ser tyvärr inte ut att läka så snyggt :o(

Jag mår så där. Jättemycket extraslag och hjärtklappning. Kunde inte stiga upp igår när jag vaknade för jag var så yr av alla extraslag. Som tur var sov Benjamin riktigt länge igår (vaknade 9.20!!!). Har mailat M men han är ledig denna veckan :o( Känns inte som om medicinen funkar så bra. Om det sedan är en justering eller vad vet jag inte. Känns blä i alla fall :o(

Sjukskriven

Fick jättefina blommor med bud igår från 2 kompisfamiljer. Totalt oväntat.
Blev verkligen jätteglad.

Jag har varit sjukskriven hela denna veckan men ska väl troligtvis försöka jobba nästa vecka. Medicinen verkar funka emellanåt men så tossar hjärtat loss och jag har jättemycket extraslag. Värst är det på morgonen när jag vaknar. Jag kan inte somna om om jag vaknar efter 4 då hjärtat slår så oregelbundet och jag mår bara illa. Förra helgen gick jag tom upp före Benjamin och satte mig i det tysta vardagsrummet och virkade. En timme senare kom Benjamin upp.

Har i alla fall slutat gråta och det är väl bra... Eller ja, så länge jag inte tänker på förra torsdagen så är det ok. Usch!

Har pratat med Mattias som ska försöka få tag på Mr Gud och få hans objektiva beskrivning av vad som hände. Sedan skulle M ringa tillbaka till mig. Men Mr Gud är tydligen svår att få tag på enligt M. Förvånar mig inte.

Nu ska jag återvända till soffan och vila en stund.

Den bäste bland de bästa

Jag säger bara Mattias!! Ni som följt min blogg vet att min kardiolog i Malmö heter Mattias och han är en av få läkare som jag har tilltro till. Ännu en gång har han bevisat att han är värd all den beröm som jag ger honom och han har bevisat ännu en gång att ett av hans ledord är empati. Måtte han aldrig förändras!!!

Via telefon igår kväll dikterade jag ett mail som Roger skrev till Mattias. Jag berättade om upplevelserna av läkaren och ablationen (något som Mattias hade bett mig göra). Jag skrev att jag ville och behövde en pratstund med honom och skrev att jag vet inte om jag kan jobba nästa vecka.

Mattias skulle jobba natt idag visade det sig och han måste i stort sett ha ringt direkt när han gick på sitt pass. Han bekräftade många av de tankar som jag hade, bland annat att de inte följt de rekommendationer som han hade skrivit inför ablationen. Han hade skrivit att mina extraslag kommer i vila och när jag är avslappnad. I stället börjar de ablationen med att ge mig adrenalin och att gasa mitt hjärta upp till en puls på 200 (bara det var ganska hemskt och de gjorde det inte bara en eller två gånger). Först senare gav de mig stesolid som är lugnande, mao helt tvärt emot vad Mattias hade skrivit i remissen. Då hade de redan stressat upp hela min kropp, i och med att det är en ganska obehaglig upplevelse i sig, vilket kan vara anledningen till att stesolidet inte funkade som de önskade.

Sedan var Mr Guds beteende gentemot mig helt fel. Hans frustration över dyrbar ablationstid som gick till "spillo" ska absolut inte gå ut över mig och han skulle inte visa det för mig. Att Mr Gud sedan har en brist på empati, ja det kunde Mattias bara bekräfta. Men han trodde att Mr Gud hade dessutom haft en dålig dag för det lät som om han varit extremt hård och uttalat sig onödigt dumt.

Om jag fortfarande mår så här dåligt på måndag hjälper Mattias mig med en sjukskrivning. Han förstår att jag mår väldigt dåligt och känner mig knäckt.

Kan man ha en bättre läkare eller kan man? Jag önskar att det var han som hade gjort ablationen för han hade säkert lyckats eftersom han känner mig och vet hur mitt hjärta funkar. Bara att ha honom i salen hade säkert gjort att jag kunnat slappna av. Återigen vill jag bara ge honom en stor kram! Och han fick mig att se lite, lite ljus i tunneln. Och bekräftade återigen att jag har haft sådan tur som stötte på honom den där första kvällen när hela cirkusen startade och att han sedan blev "min" läkare. Jag tackar min lyckliga stjärna för det!

Jag vet en sak till som kanske kan få mig att må bättre och få lite framtidshopp men det behåller jag för mig själv, för det finns en massa om.

Nedtryckt i skorna....

...avsågad längs med fotknölarna....ingenting värd....lögnare...vekling....gnällfia....simulant...

Så fick Mr Gud (överläkaren i Lund) mig att känna efter den misslyckade operation. Han kunde lika gärna bränt hål i hela hjärtat och lämnat mig där på bordet för att dö, det hade igår känts mer barmhertigt. Han släckte allt ljus och fick mig att totalt tappa livsgnistan. Jag var ärligt talat redo att ta livet av mig när han sa att jag förmodligen inte får en chans till en ablation till.

Hur 13 000 extraslag per dag för en månad sedan kan försvinna kan jag inte förstå, för enligt läkaren som snittade mig i ljumsken hade jag inga extraslag trots diverse mediciner som de pumpade i mig. En timme gav han mig innan han gav upp. Om jag mot förmodan får chansen till en ablation till ställs jag sist i kön och får då vänta ett år till men troligtvis blir det ingen mer ablation. "Det är ju inget livshotande tillstånd du har, extraslagen är ju ofarliga" Det är inte HAN som lever med det varje dag, det är min livskvalitet som är kraftigt påverkad.

Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu och har väldigt svårt för att se ljust på framtiden. Allt känns nattsvart och jag har svårt att hitta motivationen till något...

Jag ska börja med en ny medicin som har trevliga biverkningar som kan göra mitt liv ännu svårare om jag drabbas av dem.

Är hemma nu och ska försöka sova en stund. Jag hoppas jag kommer finna någon form av gnista när jag träffar Benjamin...