Livet på BB

Jag sitter och kollar på gårdagens avsnitt av Livet på BB som går på kanal 5. Jag återupplever Samuels förlossning varje gång.

Jag förundras varje gång över hur snabbt vissa får lustgas medan jag själv fick höra att det var för tidigt. Jag har nog inte direkt skrivit om min förlossning, eller? Bara nämnt det då och då.

Här kommer en kort summering. Mitt vatten gick 13.30 när jag precis lagt mig på soffan för att vila. Jag hörde ett knäpp och sen började det forsa...

Jag ringde in och eftersom jag skulle ha penicillin 6 tim innan Samuel föddes pga GBS var vi välkomna in fast jag inte hade regelbundna värkar.

Roger eldade hem från jobb, tur polisen inte var ute på småvägarna ;)

En timme senare var vi inne och fick ett rum, kanyl sattes, blodprov togs. Jag var öppen 2 cm vid 16-tiden. Jag fick penicillinet i sprutform.

När det var dags för kvällsmat köpte Roger kebabtallrik till oss. Jag tog en tugga och pausade för värk, tog en tugga, pausade för värk :) Roger kunde se när jag hade en värk för jag virrade på huvudet :) När huvudet saktade ner började värken avta :)

Vid 20-tiden när Let's dance började blev värkarna regelbundna och riktigt jobbiga. Roger fick inte lämna min sida, jag kramade hans hand gul och blå och jag började bli irriterad på småsaker, lukter bland annat :)

Vid 21 var jag bara öppen 3-4 cm och enligt BM var det för tidigt att få någon smärtlindring. Jag kunde duscha varmt, det brukar hjälpa sa hon. Men det ville jag inte.

Vid 23 tror jag, blev jag ändå intvingad i duschen men jag kunde knappt förflytta mig in där så ont jag hade och ville inte duscha. Jag ville bara ligga still i sängen. Roger blev orolig och larmade. Åter igen tvingade BM mig till att duscha.

Så in i duschen, satt framåtlutad mot toaletten och kräktes, andades igenom värkarna medan Roger duschade min rygg med varmt vatten och kräktes lite till. Smärtan satt i ryggen.

Enligt BM var det ännu för tidigt med någon annan smärtlindring men jag kunde få akupunktur. De som känner mig vet hur nålrädd jag är, ändå gick jag med på det. Det säger väl lite om den smärtan jag hade.... Det hjälpte inte ett dugg!

Jag tror kl var 1 på natten när jag fick nog och sa till Roger att nu måste de ge mig något. Min gräns var nådd. Då gick BM plötsligt med på att flytta mig till ett förlossningsrum och till slut fick jag lustgas!

Men då hade jag redan så ont så jag kunde dåligt fokusera på att använda den rätt. Jag andades in gasen och så skrek jag i masken. Alla sa åt mig att inte skrika men jag gick in i mig själv och struntade blankt i vad de sa. Det var jag, smärtan och lustgasen, så fick de göra vad de ville i rummet. Då var jag öppen 6-7 cm.

Efter ca 1 timme ville jag krysta men alla sa att det var för tidigt, att jag inte fick. Men jag kunde inte låta bli. Så jag krystade i smyg och kände mig som en olydig skolflicka :)

Efter en stund sa Roger till att jag ville krysta. Då kollade och vips var jag öppen 10 cm!!

Nu blev det fart. Lustgasen togs ifrån mig (hade Mao bara den i en timme). En BM tryckte uppe på min mage för att hjälpa till, jag hade värkstimulerande dropp och de peppade till tusen. Inte för att jag lyssnade.... Jag hade sååååå ont!

Roger hjälpte till med en hand bakom min nacke och pressade min haka mot bröstkorgen samtidigt som jag använde handtagen i sängen vid varje krystvärk. Jag kunde känna Samuels huvud spänna, på väg ut och den smärtan... Jävlar! Så satt han fast med huvudet i vad dom kändes som en evighet och jag tyckte inte att det hände något. När BM sa att hon såg hans huvud svarade jag bara "jaja" och tänkte att jo men tomten finns oxå! När hon sedan sa att nu ser pappa oxå huvudet, Mmm säkert, tänkte jag. Jag kände inte att det hände något alls och tänkte att han kommer ALDRIG ut. Jag bad dem tom att döda mig för jag hade så ont. Smärtan var konstant och jag kunde inte känna själva värkarna trots att de höjde det smärtstimulerande droppet. Så jag gissade när jag hade en värk och krystade lite då och då...

Jag tänkte tom att Roger får ta honom när han kommer ut, jag orkar inte, vill inte. Hade bara ONT.

Efter ca 1 timmes krystande kom han till slut ut och min kommentar var: Guuud va skönt! All smärta bara försvann i ett nafs och att han skulle upp på min mage var bara självklart. Det vackraste som finns hade landat hos oss!

Inom en kvart ammade han och när BM sytt några stygn lämnades vi ensamma med vårt mirakel. Samuel Elias Alexander var här, 14 timmar efter att vattnet gick.

- Posted using BlogPress from my iPhone