Att handskas med dödligt vapen

En lite annorlunda rubrik men tja, det här inlägget handlar om en incident igår.

Vi hade besök av vänner och deras 2 barn på 5 och 2,5 år igår. De hade nästan precis kommit och alla utom jag var ute i trädgården. Jag fixade med lunchen i köket när jag hör Roger höja rösten rejält och tänkte "Vad har lilla B nu hittat på?" när jag hör Roger skrika "Kom och hämta din hund". Va? Jag släppte kniven (skulle jag kanske inte gjort...) och rusar ut på baksidan och ser Roger stå med lilla S i famnen och skyddar samtidigt lilla B med kroppen och runt honom cirklar grannens amstaff. Våra kompisar rusar in i vårt vardagsrum med sina barn och förklara samtidigt för mig att hunden vält omkull deras minsta och nafsat efter honom och att den nu är på lilla B och Roger. Jag far väl ut i ett huj och ser grannen sitta inne på sin tomt och ropa på hunden (där är en gata mellan våra tomter) och gör inte en ansats till att gå och hämta sin best. Jag tänder på alla cylindrar och skriker närmast i falsett att han ska se till att komma och hämta sin hund innan jag ringer polisen och ser till att de hämtar kräket.

Tror ni ägaren rör på fläsket? Nä. Hunden fortsätter att hoppa på Roger som gör allt för att skydda lilla S. Ägaren SER detta. Jag ser vår betongfot till parasollet och överväger att drämma den i huvudet på kräket, hunden då alltså... Kräket ger sig på vår barnvagn men såg ju att där inte var någon att attackera i den så han la ner det och skulle återgå till Roger när en annan granne dyker upp och pressar ner hunden i marken. Ägaren har fortfarande inte fattat att han ska komma och ta sin hund. Då ser jag rött och skriker att kom och hämta din hund innan jag dödar den!! Då pallrar han sig över och trycker ner sin hund på marken och skriker på frun att hämta koppel.

Hans ursäkter: Hunden är en valp och ville bara leka. Han bits inte, han är bara valp.

Hunden är en AMSTAFF!! Amstaff leker man inte med om man inte vet hur den är uppfostrad. Och att den är en valp är ingen garanti för att den inte bits, snarare tvärtom!

Att inte inse allvaret när vi i panik skriker att han ska hämta sin hund gör att han känns inte som en ägare som inser vad för sorts hund han äger. Att han inte agerar utan att en annan granne får komma och rädda oss gör att jag blir jäkligt rädd för vad som kan hända här på gatan. Klickar det i hjärnan påsen hunden ärden för fan ett dödligt vapen med de käkarna och musklerna den besitter. Det är ingen liten gullig valp utan en hund på 25-30 kg.

Sedan får hans fru komma och be om ursäkt! Men inte det kändes trovärdigt heller.

Jag har väldigt svårt att släppa detta och spelar upp händelsen i huvudet hela tiden. Om jag varit själv hemma med barnen iträdgården? Vad hade kunnat hända då? Den hunden hade lätt vält mig. Vad hade den gjort med lilla S då?

Jag har själv blivit attackerad av en hund när jag var yngre och den höll på att döda min hund så det är ju ett minne som kommer tillbaka.

Kompisarnas minsta barn blev rejält skrämd och höll koll bort på grannarnas tomt resten av eftermiddagen och frågade hela tiden om hunden var inlåst nu. Vilken effekt kommer det ha på honom? Lilla B blev rädd för den hunden men gosade med morfars hundar senare på dagen.

Grannarna har inte ens staket runt sin tomt... Behöver jag säga att jag ogillar de grannarna å det bestämdaste?!

- Postat via Blogpress från min iPod.