Idag väcktes massa gamla minnen till liv från den värsta dagen i mitt liv, en dag som min kusin nu går igenom. Minnen från när min mamma dog. Allt spelas upp som på film, alla ord, händelser, känslor. Allt kändes så surrealistiskt den dagen, jag kände mig som en maskin som gick på autopilot. Men jag minns ändå i stort sett allt. Pappas ord, läkarens ord och framför allt hans bakfulla utseende, polisernas vänliga ord, samtalen jag fick ringa, hur chockade alla jag ringde var, overklighetskänslan.
Och nu går någon jag känner igenom samma sak. Skillnaden är kanske att i detta fall var döden väntad. Min kusins mamma (ingift moster) hade cancer. Men känslorna, allt man måste ta tag i är desamma.
Dagen idag går nog åt till att bearbeta känslor och minnen. Det känns lite egoistiskt på något sätt att känna sorg för någon jag själv har mist men så är känslorna. Sorgen över vad jag inte fick uppleva med mamma, sorgen över att inte få visa mina fina, underbara barn för mamma och se henne njuta av sina barnbarn.
- Posted using BlogPress from my iPhone
