Segt

Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan olyckan och operationen. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle må bättre och kunna röra mig bättre vid det här laget. Men det är kanske där felet ligger, jag och min omgivning har för stora förväntningar som inte är realistiska. Efter 4 månader räknar man med att själva kotan är läkt men det är ju så mycket mer än kotan som är påverkad av detta. Det är även mjukdelarna som skadats vid operationen.

Jag har lyckats skära ner på mina långtidsverkande morfin till 5mg på morgonen enbart och inte morgon och kväll som innan. Men jag behöver fortfarande ta mina korttidsverkande morfintabletter 1-2 gånger per dag. Igår var dock ett undantag då jag inte tog någon men det berodde kanske mer på vilja ön graden av smärta.

Jag tycker inte smärtan blir bättre. Jag har förbannat ont varje dag. Gör jag sedan minsta rörelse som kroppen inte gillar stiger det till vansinnigt ont och jag straffas oftast dagen efter med mer smärtor.

Jag tycker det är så jobbigt att inte kunna gå utan stöd vid lite längre sträckor. Hemma går jag utan stöd dock. Men annars måste jag ha rullatorn med mig. Rullatorn i sig ger mig pensionärsvarning 😢. Jag kan inte stå upp längre än någon minut innan det gör vansinnigt ont och jag tror jag ska ramla.

Bara tanken på att jobba igen känns så främmande. Dels får jag inte köra bil när jag tar morfin och dels lär jag vara helt slut innan jag kommer till jobb ens.

Just nu går jag på vattengympa ledd av en sjukgymnast på ortopeden en gång i veckan. Det är skönt och där kan jag röra mig ganska obehindrat. Men efteråt är jag så trött så jag måste sova. Dagarna efter har jag oxå mer ont. Men jag måste ju röra mig för att bli bättre och starkare.

I mitten av februari ska jag till Orup för rehabmöte ang min muskelsjukdom men det kommer nog till stor del handla om min rygg. Jag hoppas de på något sätt kan hjälpa mig 😥.

Det var en liten update hur det ser ut idag.

Operation

Vid ronden på måndagen den 20/10 berättade läkaren att röntgenbilderna från dagen innan såg inte bra ut. Korsetten klarade inte av att hålla upp min skadade kota tillräckligt utan kompressionen var värre nu när jag stod upp. Det betydde att det dels var risk för mer skada i ryggen (att ryggmärgen skulle komma i kläm misstänker jag) och att det var stor sannolikhet att kotan skulle läka ihop snett och därmed ge mig en felställning i ryggraden. Så det bestämdes att det skulle bli operation dagen efter då man skulle sätta in skruvar och metallstag för att stötta upp ryggraden.

Nu hade jag hunnit försona mig med tanken på korsett och det kändes tungt att det nu trots allt blev operation. I och med operation betydde det dusch med hibiskrub x3 (men kvällspersonalen på måndagen glömde duscha mig så det blev bara x2). Det blev liggande dusch eftersom jag nu inte alls fick vara uppe med korsetten. Förflyttningen över till "duschbritsen", fy fan! Jag minns fortfarande smärtan och paniken... Sen känner man sig inte helt bekväm, snarare helt utlämnad, när någon annan måste tvätta din kropp. Men det var något jag bara fick lära mig att acceptera de kommande veckorna....

Dagen efter väntade jag på besked NÄR under dagen jag skulle opereras men det var svårt att få ett svar. Jag var fastande men brydde mig inte så mycket om det, mat och äta var inte så intressant när man hade ont. Till slut fick jag veta att jag fått tid kl 12. Så ytterligare en dusch skulle hinnas med, de skulle även sätta lite fler nålar på mig och ta lite prover.

Jag var så nervös och ville bara bli nedrullad till operation så jag skulle få sova och slippa ifrån allt. Till slut var det min tur.... Personalen på op som gjorde alla förberedelser var så gullig och jag kände mig med ens lugn. Det var skönt att veta att jag skulle få sova många timmar och slippa smärtan.

När jag sedan vaknade på uppvaket var känslan en annan. Då var kl 20 och jag hade varit "borta" i ca 7 timmar. Jag hade så ont, kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Personalen var gullig men det hjälpte inte. Jag försökte ringa Roger men han svarade inte och hans nummer var det enda jag kunde utantill. Jag visste att Roger var på hockey så jag förstod att han inte kunde svara men hade hoppats på det ändå.

Efter en timme blev jag flyttad till det centrala uppvaket (var på ortopedens eget uppvak innan men de stängde för natten). Att bli flyttad i sängen genom skumpiga kulvertar, åka hiss och köras över "trösklarna" på hissarna.....fy fan! Och de som jobbar på transport vet ju inte var man blivit opererad så de visade inte mycket hänsyn.... Men värre skulle det bli...

På det stora uppvaket fick jag en sköterska som kollade mina värden och gav mer smärtstillande med jämna mellanrum. Men hon var så otrevlig och snipig. En ung tjej som var mer intresserad av att kolla sin telefon än sköta sitt jobb. Snacka om fel person på fel plats.

Vid 22 bad jag att få ringa Roger igen. Då var han äntligen nåbar. Han fick sig tyvärr en utskällning men som jag skrev, jag kände mig ensammast i världen och väldigt utsatt. Ännu mer nu när personalen inte var direkt trevlig.

Efter midnatt, vid 2-3 (dålig tidsuppfattning) tyckte de jag var tillräckligt stabil att flyttas tillbaka till avdelningen. Transportkillen kopplade min säng till en truck och körde sedan som en galning i kulvertarna. Jag hade så ont så tårarna sprutade. När vi kom fram till hissen hade killen mage att fråga varför jag grät..... Eh, jag har precis gjort en stor ryggoperation och det var ingen behaglig transport hit! svarade jag. Direkt jag kom upp på avdelningen såg nattsköterskan hur ont jag hade och gav mig smärtlindring direkt där i korridoren.

Då upptäckte jag även att jag blivit tvungen att byta rum. Jag hade tidigare ett enkelrum och nu låg jag på ett trebäddsrum. När jag var kopplade till dropp och annat och personalen gick ut hörde jag att personen bredvid låg och pratade i sömnen. Det fortsatte hon med non-stop tills hon vaknade. Jag sov inte en blund.....






- Posted using BlogPress from my iPad