Korsett vs operation

Jag fick veta att det fanns två alternativ när man brutit ryggen, antingen operation som då innebar att de skulle operera in skruvar och stag i ryggen för att stabilisera skadan, dvs steloperation. Eller så fanns det korsettbehandling som innebar att man var tvungen att ha en korsett i tre månader. Man slapp ha korsetten när man låg helt plant men så fort man skulle röra sig det minsta var man tvungen att ha korsetten på. I TRE månader.

Den 16/10, dvs den dagen jag skadade mig, fick av veta att det skulle bli operation och jag förlikade mig med det. När ronden kom fick jag dock ett annat besked och nu var det korsettbehandling som gällde. Läkaren menade att operationen innebar många risker och att han ville prova korsettbehandling först. Korsetten skulle jag få redan samma eftermiddag och försöka att komma upp i stående ställning. Då hade jag legat i plant läge sedan strax efter kl 6 morgonen innan..... Ätit liggande, druckit liggande, tagit tabletter liggande.... Jag blev inte så glad för nyheten om korsetten eftersom jag förlikat mig med operationen.

Natten mot den 17/10 larmade jag ca varannan timme för mer smärtstillande. Nattsköterskan verkade aningen irriterad.... De hade svårt att få rätt på min smärtlindring och jag fick direkt i nålen i armen. Nackdelen var att effekten satt i ganska kort tid. Så, de satte in en långtidsverkande medicin, oxicontin med samma verksamma ämne som den jag fick i nålen. Nackdelen av dessa mediciner var att jag blev illamående till tusen. Så, i omgångar fick jag syrgas och kall trasa på pannan....




På eftermiddagen kom ortopedteknikern och provade ut korsetten och sedan skulle jag ställa mig upp. Först upp i sittande ställning - fy fan! Jag hade kunnat döda någon.....och sedan skulle jag ställa mig upp med hjälp av ett gåbord. Jag spydde där i stående ställning av smärta och paniken måste ha lyst i ögonen. Det var en smärta jag knappt kunde hantera. När jag väl fick lagt mig spydde jag igen. Var det så här jag skulle ha det i tre månader?! Döda mig någon!

Korsetten åkte av direkt när jag lagt mig och åter var det totalt plant läge som gällde. Hellre åt jag liggande än att ha den där korsetten på....

Under lördagen (18/10) insåg jag dock att jag hade ju inte mycket val och använde kanske korsetten för mycket för sedan hade jag jätteont och fick många extradoser smärtstillande (oxynorm) med resultatet att jag mådde jätteilla och spydde.




Jag minns en gång jag mådde illa och kräktes. Jag lyckades larma för det var rätt otäckt att ligga plant och kräkas. Sköterskan som kom gav mig en kräkpåse och gick....ehhhhh?!

På söndagen (19/10) kom de på att ge mig en pilla mot illamående 1 timme innan jag fick oxicontinet och det funkade lite bättre. Tack!!! Smärtorna när jag tvingades stå upp var dock fortfarande lika panikartade.

På kvällen skulle jag på kontrollröntgen av ur skadan såg ut när jag hade korsetten på mig. Väl på röntgen visste inte röntgenpersonalen hur de skulle hjälpa mig att komma ur sängen. Väl uppe fick jag en vinglig pinne att hålla i och min balans var kass redan innan.... Men jag trillade iaf inte..... När röntgen var klar fick jag ligga 1,5 timme och vänta på transport tillbaka till avdelningen. Och då var det läggdags....





- Posted using BlogPress from my iPad

Vad hände egentligen den där morgonen?

Vad var det som hände, som gjorde att jag en vanlig torsdagsmorgon fick åka ambulans? Hur kunde jag skada mig så illa?

Pojkarna vaknade tidigt, redan innan jag hunnit duscha. När jag kom ut ur duschen var de i full gång med att bråka. Jag gick in för att sära på dem och lyfta undan Samuel. Men han stretade emot och jag tappade greppet om honom och for in i trappräcket med rumpan före. Sen studsade jag på något sätt in i väggen mellan Samuels rum och vårt sovrum innan jag landade på rumpan på golvet. Där kände jag direkt att något var fel med ryggen.

Jag snurrade automatiskt över på sidan mot räcket och skrek på hjälp. Aldrig har väl Roger kommit upp så fort innan....

Jag ville bara komma upp för det gjorde så fruktansvärt ont att ligga där på golvet och frös gjorde jag, endast iklädd trosor och BH eftersom jag precis kommit ur duschen. Tur var väl det egentligen så jag slapp få kläderna sönderklippta på akuten. Någon gång medan jag låg på golvet i hallen kände jag att vänster handled oxå gjorde ontoch var svullen....

Men Roger insåg allvaret och vägrade hjälpa mig upp och ringde ambulansen. Den kom väldigt fort tyckte jag. Det blev plötsligt väldigt trångt i vår lilla hall när ytterligare tre vuxna kom in. Ambulanspersonalen la mig försiktigt på rygg och ställde en massa frågor. De kände igenom min rygg och då tyckte jag att det var nere kring höfterna/bäcken det gjorde ont. Och det var nog därför skadan missades på första CT:n för skadan satt längre upp på ryggraden, på köpta Th12.

När de skulle lägga mig på båren tänkte de lyfta mig rakt upp men Roger protesterade och frågade om de inte skulle lägga mig på en spineboard eftersom jag hade ont i ryggen. Nja, jo, kanske det. Så, så fick det bli.

De kunde inte ge mig något smärtstillande eftersom de bara hade ketogan med sig (morfin) vilket jag inte tål. Så när de spänt fast mig lastade de in mig i ambulansen. Roger stannade med barnen för att invänta farmor och farfar och för att lugna barnen som var väldigt upprörda.

Ambulansen körde med blåljus in eftersom jag låg på spineboarden. Det var allt annat än en bekväm bilfärd. Jag kände varenda skumpande och sväng i ryggen - ont!

Väl framme vid akuten minns jag inte när de lastade ur mig, jag hade så ont. Jag möttes av fullt med folk som började sätta nål i armen, känna igenom nacke, rygg, mage, armar och ben. Men någon smärtlindring fick jag inte för de hade inte den sortens som jag uppgav funkar på mig eftersom jag inte tål vanligt morfin.

De bestämde sig för att ta bort spineboarden och skicka mig på CT och MR av ryggen och vanlig slätröntgen av min handled och rullade ut mig i någon form av vänthall på ortopedens akut.

När jag låg där kom Roger. Skönt med trygghet även om jag mest låg och stönade av smärta och blundade. Jag hade ännu inte fått någon smärtlindring vilket Roger påtalade så till slut fick jag lite.

Tidsaspekterna är inte de bästa. Det känns som de rullade mig fram och tillbaka till röntgen hela tiden och jag fick dessutom göra ytterligare en CT av bröstryggen eftersom de bara kunde ana skadan i toppen av röntgenbilden på första CTn eftersom skadan satt betydligt längre upp.

Förflyttningarna mellan min säng och britserna till de olika röntgenundersökningarna var fruktansvärt smärtsamma och jag skrek rakt ut och bad sedan om ursäkt direkt efter. Tårarna rann av smärta.

Efter många turer meddelade läkaren att jag hade en spricka på strålbenet vid handleden och de gipsade mig där på akuten. Hon meddelade även att tyvärr hade jag även en fraktur på kota Th12. Kotan var helt av sa hon, jag hade brutit ryggen....


Fy 17 vilken ångest! Hon sa att det fanns två alternativ, operation eller korsettbehandling. Hon gick för att prata med en ryggortoped och läsa på om mina tidigare operationer eftersom min muskelsjukdom ställer till det lite vid operationer. Hon kom tillbaka och sa att det blev operation antingen samma dag eller nästa dag.

Framåt kvällen rullades jag upp på ortopedens avd 4 och fick ett eget rum. Ingen operation den dagen. Roger åkte och hämtade pojkarna så att de skulle se att mamma var ganska ok ändå.