Huggit gran

Ifjor när vi högg gran var det snö, mycket snö ute. I år såg det ut att bli en julgranshuggning utan snö. Men stormen Sven tyckte annorlunda. Igår föll snön.

Nu har vi en fin och ståtlig kungsgran i garaget, men den får vänta några dagar till på att få komma in.









- Postat från min iPhone.

När jag ändå...

....är igång och bloggar igen kan jag väl lägga ut lite bilder på barnen.




Samuel smakar sushi, ganska ok med de små bitarna.


Sötnosarna matchar.


Lyckan av att få en nybakt kanelbulle kl 19 på kvällen när han egentligen skulle sova.


Hockey-mys med popcorn. När pappa är på hockey myser vi med popcorn. Så när pappa ska jobba på JVM i hockey i jul får pappa köpa hem 14 paket med micropop....


Kramgoa killar!




Vattendjur!


Benjamin tyckte oxå det var mysigt att bada


Pappa och Samuel åkte rutschkana måååånga gånger


Spelar spel och övar på färger


Benjamin pärlar och övar på finmotoriken



Sitter på brorsan och tittar på TV


Provsmakar våra kakor


Myser i sin nya puff


Vill inte gå hem från dagis, det är så roligt att leka.

Postat från min iPhone.

Tillägg

Jag kom på ett litet tillägg, Samuel behöver fler legolådor. Dvs såna lådor som ser ut som legoklossar. Han har en stor med 6 "ploppar" uppe på idag och skulle behöva minst 1 till. De kan staplas på varandra så de är super.

Jag hittade lite fint på Illum oxå som jag kan tänka mig:



Turkos ljusstake att kombinera med de jag har.



En grå ljusstake.



Dessa hus i keramik var väldigt fina. Snyggt att bygga upp en "by".

Blev lite besviken att jag inte hittade Rice-saker på Illum....

Så mycket mer span på saker till mig själv blev det inte igår :( Så fokuserad på julklapparna.

- Postat från min iPhone.

Julklappar till pojkarna

Jag vet, släkt och vänner brukar fråga vad pojkarna önskar sig i julklapp så här kommer lite önskningar.
Pojkarna älskar att leka med playmobil tillsammans. Vi har köpt vars en "bil" till dem:








Så dessa bör ni inte köpa. Däremot önskar de sig en playmobil dumper och det finns många andra bilar.
Båda pojkarna önskar sig oxå stora bokstäver från Panduro som sen ska målas. Givetvis ett B och ett S. Dessa:




Samuel är ganska lätt. Stora bilar är poppis. Här kommer några:












Cat bilarna är strukna från önskelistan pga att Tomten sett denna lista och fixat dessa 😜.








Han gillar oxå Pippi och här är en kul grej jag såg på Hamleys:




Benjamin ja. Han är lite svårare. Här är lite jag hittat:







Denna julklapp är "tagen"!








Gyllene Knorren-böcker, enklare spel, pysselsaker, roliga pärlplattor, plusplus i neonfärg.....
Återkommer när jag kommer på mer.
Postat från min iPhone.

Flashbacks

Nu under sommaren har jag fått många flashbacks till när jag var liten. Min mamma hade samma muskelsjukdom som jag har, Ärftlig myopati med tidig andningssvikt. Så långt tillbaka som jag kan minnas gick min mamma och trillade titt som tätt.

Mitt första minne var när hon trillade i en trappa på väg ut ur en affär när vi var på semester någonstans. Jag var kanske 5-6 år och tyckte inte det var en big deal. Men jag har ett svagt minne av att mamma och pappa tyckte det var allvarligt/mindre bra. Idag, när jag själv är i samma sits, kan jag förstå dem. För dem var det ett tecken på mammas sjukdom. Men för mig som barn, totalt ovetandes att min mamma hade en sjukdom, snavade mamma bara i trappan.

Det var först när jag blev äldre och mammas snubblande fick värre konsekvenser som brutna armar, blåslaget ansikte med blåtiror så det såg ut som hon gått en boxningsmatch, som jag började förstå att det var kanske något mer bakom mammas snubblande. Det var inte bara att det var halt ute, att vår hund sprang bakom benen på mamma så hon ramlade, det fanns en orsak till att mamma ramlade så lätt.

Men min mamma pratade mycket sällan om alls om sin sjukdom. Hon ville helst ignorera den, vilket var ganska svårt.

Till slut valde min mamma att inte gå ut, att inte gå i trappor, att isolera sig. Då var jag i tonåren och förstod inte alls varför mamma gjorde de valen hon gjorde. Jag var arg på henne för att hon "låste" familjen. Mamma behövde mycket hjälp men tillät bara pappa och min bror att hjälpa henne, ingen utomstående. Vi kunde till slut inte göra något som familj.

Nu, drygt 20 år senare, kan jag förstå henne till viss del. Nu är jag snart i den sitsen där mamma valde att ge upp. Idag inser jag att hon gav efter för sin rädsla. Rädslan att trilla, att skada sig. För varje skada ökade hennes rädsla och det gör min idag oxå. För varje skada bröt ner hennes kropp och hennes muskelstyrka. Istället för att be om hjälp från sjukvården valde hon att isolera sig, att minimera riskerna för att trilla.

Nu i sommar har min rädsla ökat. Jag har trillat otaliga gånger i sommar och skadat framför allt benen. Benen är så otroligt viktiga för att kunna klara sig själv, för att kunna förflytta sig, röra sig och resa sig upp. Jag är rädd för att gå ut och tittar oftast ner när jag går för att se ev snubbelrisker. Det är ute jag oftast trillar eller i ovana miljöer. Ibland känns det enklare att stanna inne, stanna hemma i "min trygga borg".

Jag är rädd för trappor, tycker det är obehagligt och undviker dem så mycket jag kan. Dels är det tungt att gå i trappor men det var oxå i en trappa jag ramlade och skadade mig illa i maj. Ett fall som gjorde att jag knappt kunde gå på två veckor.

Men till skillnad från min mamma tänker jag inte ge upp. När jag känner rädslan krama mitt hjärta väljer jag att se mamma framför mig, isolerad i vårt hus och minns den tonåring jag var då, full med frustration och ilska mot min mamma. Jag vill inte ge upp för rädslan och låta den vinna för då är det kört, då ger kroppen upp oxå till slut. Jag väljer att tänka på mina barn, de förtjänar en mamma som kämpar för att vara så mobil som möjligt. Så att vi kan göra saker tillsammans.

Den dagen kommer komma när jag behöver ännu mer hjälp av både min omgivning och av sjukvården. Och jag tänker framförallt se till att jag får all hjälp jag kan av just sjukvården. Mina minnen från barndomen är en del av min drivkraft.

Och jag förnekar inte min sjukdom som mamma. Det är bättre att vara öppen så att omgivningen förstår. För jag kommer som sagt bli sämre, jag kommer till slut hamna i rullstol. Då blir min sjukdom oxå mer synlig. Idag är den inte synlig för den oinvigde. Jag ser bara allmänt klumpig och otränad ut. Otränad må så vara men det är inte den otränade sidan i mig som gör det svårt att gå i trappor. Jag har helt enkelt muskelstyrkan att lyfta benen tillräckligt högt, tillräckligt många trappsteg för att ta mig upp.

Jag kommer förmodligen blogga mer om min sjukdom framöver. Den är väldigt okänd, tom för läkare som ger mig svar som: Din sjukdom är så okänd för oss så vi vet inte hur du kommer reagera på ditt och datt eller hur prognosen ser ut. Och detta är ändå neurologer vi snackar om...
Samtidigt är det ett sätt att vara öppen om min sjukdom, att inte förneka eller skönmåla. Det är för jävligt att ha denna sjukdom men jag väljer delvis själv hur jävligt det ska vara. Men det behövs oxå förståelse från omgivningen, jag är inte lat när ni ser mig ta hissen istället för trapporna - jag sparar på mina energireserver. Jag är inte bara lat när jag en dag väljer att sitta i soffan och virka en hel eftermiddag. Jag kan ha ont i musklerna eller vara trött. När jag är trött ramlar jag lättare och det i sin tur kan orsaka att jag får sitta i soffan i två veckor istället.


- Postat från min iPhone.

Vill inte mer!

Jag måste ha varit jävligt elak och dum i mitt förra liv för det sägs att Gud straffar en i nästa liv. Just nu känns det som jag straffas för alla tidigare synder.

Jag är inne i en dålig spiral vad gäller min sjukdom. I maj föll jag illa och skadade min lårmuskel och stortå. I juni tappade jag en tung flaska på samma fot och bröt en tå som fortfarande ställer till besvär. Dessutom några småfall med skrapsår här och där på sistone.

Idag ramlade jag igen, på vår gatufest, mitt framför alla. Skrapade upp båda knäna och slog haka och läpp. Jag är så trött på förödmjukelsen, att ramla pladask och inte kunna ta mig upp själv. Att se klumpig ut och ingen förstår.

Det känns som hela min kropp är slutkörd. Energin rinner av mig och det blir allt för fort sämre. Allt känns som ett misslyckande och jag känner mig instängd och låst i en kropp som inte lyder. Och ingen, ingen förstår! Inte ens läkarna som rycker på axlarna och säger: Din sjukdom är så ny så vi vet inget om prognos, inget som hjälper eller vad som är rätt eller fel.


- Postat från min iPhone.

Me & I-galen

Som de flesta av er som läser min blogg vet är jag väldigt förtjust i Me & Is plagg både till mig själv och till mina barn.

Jag har alltid gillat mycket färg, annorlunda form och bekväma och samtidigt snygga kläder. Hur ofta hittar man alla de kriterierna inom ett klädmärke och på ett och samma plagg?

När jag började handla Me & Is kläder 2007 köpte jag enstaka plagg. Efter hand som jag upptäckte hur mycket min då 2-3 åriga son älskade plaggen, hur bra de satt, hur slittåliga plaggen var började jag köpa fler plagg varje säsong. De plaggen används idag av lillebror i familjen och kläderna ser fortfarande nya ut.

Idag tjatar och uppmuntrar jag farmor, farfar och morfar att låta mig köpa födelsedagspresenter och julklappar till barnen vid kollektionssläpp. Tom barnens gudmor handlar dessa kläder till barnen :)

Det värmer extra i hjärtat när barnen (2 och 7 år) självmant ber att få ha Me & I-kläder på sig - då är det inte bara jag som tycker och upplever att kläderna är sköna.

Till mig själv köper jag oxå mer och mer Me & I. Jag känner mig bekväm och snygg i dem, de är mjuka och sitter bra på kroppen. När släkt och vänner köper stora delar av kollektionen till mina barn blir där mer pengar över till mig att handla till mig själv samtidigt som barnen får påfyllnad av härliga färgglada kläder. Win-win!! Och kollektionen till oss vuxna har vuxit sig stor så där är mycket att välja bland.

I vår har dessa tre plagg varit mina starkaste favoriter:



Älskade haremsbyxor!! I vår fick yngsta sonen alla tre haremsbyxorna. Han har idag 86/92 i kläder men kan ännu ha harems i 62/68 även om de nu sitter som vanliga byxor. Mao får jag njuta länge, länge av dessa härliga, mjuka, pösiga byxor på min lilla solstråle till son.




Dessa skriker semester och jag och min kompis döpte dem till Mallorca-byxor :) Härligt mjuka och underbar färg!




Denna svarta kofta har jag använt om och om igen. Jag hittar nya kombinationsmöjligheter hela tiden. Hoppas innerligt att denna foldover kommer igen i fler färger. Denna kan jag nog inte få för många av.

Det finns så många fler favoriter som jag skulle kunna nämna men då blir det ett långt inlägg. Surfa in själva på alla fina plagg från vårens kollektion, www.meandi.se.

14 augusti släpps höstens kollektion och jag längtar redan. Träff med min underbara säljare är redan bokad till den 16 augusti.

- Postat från min iPhone.

Efter ett läkarbesök som inte gav någon direkt hjälp var jag värd nya lattemuggar från Rice. Två hemma och en till jobb.


Det fick mig att tänka på min födelsedag. Ifjor fick jag massor av fina Rice-saker - saftkannor, blomskålar, chopsticks.

Barnen har muggarna i minsta formatet. De passar finfint till Sammis men Benjamin skulle nog kunna ha mellanmuggarna nu. Har även sett att det finns fina "take-away"-lock som passar mellan- och lattemuggarna. Super på sommaren för att hålla getingar borta från drickan.

Så lite nya lattemuggar och mellanmuggar hade jag gärna sett i köksskåpet. Jag ska försöka rensa bort sånt vi inte använder i skåpet och ersätta med sånt som gör mig glad - tex Rice-saker.


































Lite blandade Rice-saker jag gillar. Jag vill gärna ha olika mönster/färger på alla muggar, skålar och tallrikar :)

Tjej som jag är så älskar jag smycken. Just nu Edblad:





















- Postat från min iPhone.