Nu har det gått lite mer än 3 månader sedan olyckan och operationen. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle må bättre och kunna röra mig bättre vid det här laget. Men det är kanske där felet ligger, jag och min omgivning har för stora förväntningar som inte är realistiska. Efter 4 månader räknar man med att själva kotan är läkt men det är ju så mycket mer än kotan som är påverkad av detta. Det är även mjukdelarna som skadats vid operationen.
Jag har lyckats skära ner på mina långtidsverkande morfin till 5mg på morgonen enbart och inte morgon och kväll som innan. Men jag behöver fortfarande ta mina korttidsverkande morfintabletter 1-2 gånger per dag. Igår var dock ett undantag då jag inte tog någon men det berodde kanske mer på vilja ön graden av smärta.
Jag tycker inte smärtan blir bättre. Jag har förbannat ont varje dag. Gör jag sedan minsta rörelse som kroppen inte gillar stiger det till vansinnigt ont och jag straffas oftast dagen efter med mer smärtor.
Jag tycker det är så jobbigt att inte kunna gå utan stöd vid lite längre sträckor. Hemma går jag utan stöd dock. Men annars måste jag ha rullatorn med mig. Rullatorn i sig ger mig pensionärsvarning 😢. Jag kan inte stå upp längre än någon minut innan det gör vansinnigt ont och jag tror jag ska ramla.
Bara tanken på att jobba igen känns så främmande. Dels får jag inte köra bil när jag tar morfin och dels lär jag vara helt slut innan jag kommer till jobb ens.
Just nu går jag på vattengympa ledd av en sjukgymnast på ortopeden en gång i veckan. Det är skönt och där kan jag röra mig ganska obehindrat. Men efteråt är jag så trött så jag måste sova. Dagarna efter har jag oxå mer ont. Men jag måste ju röra mig för att bli bättre och starkare.
I mitten av februari ska jag till Orup för rehabmöte ang min muskelsjukdom men det kommer nog till stor del handla om min rygg. Jag hoppas de på något sätt kan hjälpa mig 😥.
Det var en liten update hur det ser ut idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar