Min lilla stjärna

Bemi bus är fortfarande sjuk. ("Och pappa", står Roger här och påpekar...) Febern steg upp till 39 grader på Bemi igår eftermiddag och idag på förmiddagen slutade Roger ta tempen när den steg över 39 grader :o(. Bemi är märkbart tagen av det hela konstaterade vi igår kväll. Han brukar inte direkt vara lugn och sansad när han är sjuk, inte ens när han har feber. Men nu så känner man stundtals inte igen honom. Han är så låg och vill bara sitta och gosa.

Pappa och Bemi gosar i soffan och tittar på tecknat. Snuttefilt och napp är bra att ha när man är sjuk.

Vi har dock bara upptäckt 2 vattenfyllda blåsor men desto fler röda prickar över båda benen. Det verkar tack och lov inte som om det kliar speciellt heller och det är ju alltid skönt. Vi får väl se hur detta utvecklar sig. Klart är i alla fall att Roger får vara hemma med honom denna veckan.

Idag har jag varit ute och handlat lite kläder till mig och till Bemi. Jag ville ha ett par tighta jeans att ha till mina tunikor och det hittade jag ett par till slut. Sedan är ju fortfarande hoppet där att Bemi ska bli frisk till på torsdag så att han kan vara med på fotograferingen men innerst inne vet jag väl att det är kört. Så det kommer nog bli ett besök hos fotografen istället. Och då måste man ju ha lite nya kläder som kan passa på foto till honom...

Sedan hittade jag två bodys med stjärnor på som jag inte kunde motstå. Jag fattade först inte varför jag är så förtjust i stjärnor på bodysarna. Men nu vet jag. Bemi är ju stjärnan i mitt liv, stjärnan som lyser allra klarast och lyser upp mitt liv. Därför passar han så bra i stjärnbodys.

Och så en favorit i repris, Bemis döskallepyjamas. Han har haft en sådan innan men den gick sönder så nu köpte jag en ny till honom.

Med hem följde också en påse från Espresso House med två stycken kycklingbagels, mums!

Dessa två är bara för underbara.

Kan nog bli fin på foto, hoppas jag, tillsammans med ett par jeans.

Favorit i repris

Sedan fick det givetvis bli en present till Bemi också. Är man sjuk så måste man ha present för att piggas upp lite. Och lite piggare blev han allt och verkade tycka att mamma hittade något roligt i leksaksaffären.

Sötnosen leker med sina nya klossar.

Jag läste för en stund sedan en kompis blogg och kunde inte låta bli att le för mig själv. Ivy fick precis som jag barn i fjor och tja, man känner igen sig i en del av det hon skriver. Ivy hade lovat sig själv, innan hon fick barn, att vara en snygg mamma som matchade sitt barn men ser nu att hon har svårt att hålla sitt löfte. Det är bekvämare med stora sköna tunikor, mjuka sköna koftor. För som mamma får man vara beredd på diverse fläckar från små söta barnhänder och barnmunnar. Vem vill då ha värsta outfitten på sig när den där söta grötkladdiga handen kommer farande? Nä, just det. Sen ska man ju vara nere och kräla på golvet och leka med sina barn, hur praktiskt är det i snäva, snygga kjolar? Må vara att det inte är senaste modeflugan på ens outfit, tacka vet jag praktiskt!

Ivy, du är för härlig när du skriver! (märks att du är informatör *fniss*) Det roliga är ju att du ÄR en snygg mamma som matchar ditt barn! Det sitter inte i kläderna, det sitter inuti, en klyscha jag vet men det stämmer ju. Du och Louisa är ju ett fantastiskt team och har Isa sina mysdressar från Katvig och liknande på sig så måste du ju också ha mysdress *fniss*. Tack för att jag får läsa din roliga blogg!

Oh, förresten jag har ju lite till att berätta. Bemi har en tand till på gång upptäckte jag igår. Tand nummer 8 har brutit igenom.

Och igår, när morfar var här gick Bemi ordentligt, från mamma till morfar, från morfar till mamma. Så lycklig han var! Han ramla inte en enda gång. Innan har han bara gått om han har rest sig upp själv och hittat balansen. Nu stod han upp redan när han började gå. Innan har han varit rädd när vi försökt få han till att göra det, rädd för att ramla, rädd för att vi ska släppa. Jag var ju tvungen att ropa på Roger "Din son går!!!". Hehe. Att en sådan sak kan göra en mamma så glad....

Tilläggas bör ju att vi har varit lite oroliga över den biten. Han är ju trots allt 16 månader, på väg mot 17 och går inte. Enda barnet på hans dagisavdelning som inte går och där är barn som är yngre än honom. Sen blir det ju inte bättre av att ALLA frågar om han går ännu och när man säger nej ser de så där bekymrade ut utan att säga något, precis som om det är något fel på honom. Suck!