Grattis min älskade son!

Idag är det 3 år sedan Rogers och mitt liv förändrades totalt och Benjamin Solstråle gjorde entré. 3 år! De senaste dagarna har varit fyllda av tankar på vad som hände för tre år sedan. Det var ju så mycket som hände dagarna innan Benjamin föddes, så jag laddar i stort sett en vecka innan hans faktiska födelsedag. Här kommer en kort sammanfattning som en "note to self".

En vecka innan (19 maj) - BM upptäckte att jag förmodligen hade havandeskapsförgiftning med hög proteinnivå i urinen och högt blodtryck och jag fick stränga order om att ta det lugnt i helgen och åka in till spec mödra direkt på måndag morgon.

Lördagen (20 maj) - Möhippa för Marie. Vår bil hade krånglat en del och när jag var på väg hem själv i bilen från Räng (mitt ute i ingenstans) körde jag vilse och bilen började koka. Jag visste inte var jag var. Men tack vare att det regnade och vattenflaskan jag hade i bilen kunde jag kyla ner motorn så pass att jag kunde köra en bit och till slut hittade jag rätt och kom ut på motorvägen. Efter den incidenten steg nog blodtrycket och jag hade +3 på proteinstickan när jag kom hem... (inte bra).

Söndagen (21 maj) - Jag vilade faktiskt. Men vi kunde konstatera att vår bil totalt kapsejsat, toppackningen hade gått och vi kunde inte köra den alls/borde inte köra den alls. Inte så bra när man är höggravid och dessutom har HF, att inte ha en bil tillgänglig...

Måndagen (22 maj) - Innan vi kunde köra till spec mödra var vi tvungna att ordna bärgning av vår bil till verkstaden och fixa lånebil från Hedbergs. Oroligt och stressande. Men vi kom iväg till sjukhuset och ja, jag blev inlagd. Jag var bombis på att jag skulle komma hem i alla fall dagen efter men Roger fick hämta lite saker till mig så att jag klarade en natt i alla fall... Vi hade även tid för rutinultra denna dagen och allt såg bra ut. Benjamin var kanske lite liten men det var ju några veckor kvar tills han skulle födas... De konstaterade även att han fortfarande låg i säte och att det skulle bli ett vändningsförsök, troligen nästa vecka.

Tisdagen (23 maj) -Efter morgonronden stod det klart att jag inte skulle komma hem innan junior hade tittat ut och i det läget var det nästan 6 veckor tills han skulle födas... Blodtrycket var för högt och jag hade fortfarande höga nivåer av protein i urinen och en njurpåverkan. Jag satt ute i korridoren och grät som ett litet barn i telefonen när jag pratade med Roger. Jag ville bara hem. På eftermiddagen dippade Benjamins hjärtljud till 70 slag/min under CTG-mätningen och det blev en viss kalabalik. Det var svårt att få upp hans hjärtljud igen. Läkare tillkallades och det beslutades att jag skulle göra ett flödesultra dagen efter.

Onsdagen (24 maj) - Flödesultra. Roger hann inte in till Lund i tid för att vara med. Ultrat visade att det var lite dåligt på vissa mätningar men Benjamin hade det ganska bra i magen ändå. Men de var tvungna att hålla koll så att värdena inte försämrades. Nytt flödesultra på fredagen. Denna dagen skulle vi ha åkt på en minisemester till Danmark, den var betald och allt. Men med lite intyg från läkare så fick vi pengarna tillbaka. Caroline som jag delade rum med fick en liten Filip denna dagen.

Torsdagen (25 maj) - Jag fick lite besök av folk som var lediga. Det var ju trots allt Kristi Himmel. Tyckte mig känna lite förvärkar eller sammandragningar men vad vet jag. Jag har aldrig fött barn innan. Det visade sig dock på CTG-mätningen att jag hade en del sammandragningar som gav utslag.

Fredagen (26 maj) - Dålig natt med mycket sammandragningar. Men det är väl så det ska vara när man snart ska föda barn tänkte jag och reflekterade inte över att det skulle vara på G. Flödesultrat visade att värdena inte försämrats men inte förbättrats heller. Benjamin visade tydligt att det var en pojke i magen :o), han var inte blyg direkt. BM som gjorde ultrat hade dock lite problem för alla mina sammandragningar gjorde att hon hade svårt att göra sina mätningar. Hon sa att jag förmodligen snart skulle ha honom på utsidan. Jag trodde mest hon skojade och försökte göra mig på gott humör....

När jag pratade i telefon med min svägerska tyckte hon jag flåsade väldigt och frågade om jag hade sammandragningar/värkar. Nja, det känns väl lite i magen sa jag. Mmm, sa hon. Du flåsar!

CTG visade på värkar och jag fick ligga med CTG ett par omgångar under dagen. På eftermiddagen gjorde BM en koll för att se om jag hade öppnat mig eftersom de registrerat värkar och jodå, visst hade jag börjat öppna mig men det kan man ju göra innan det är dags ändå. Jag traskade bort och åt kvällsmat som inte ens var speciellt god och hade jag vetat hade jag nog hellre låtit bli...

BM tillkallade läkare som skulle kolla om det kanske var på G eftersom de i så fall måste göra kejsarsnitt måste de vara ute i god tid. Men den läkaren tyckte att jag var för opåverkad av värkarna för att det skulle vara på riktigt. Det var nog bara sammandragningar... Men hennes kollega skulle också komma och prata med mig. Han gjorde dock en koll och jag hade faktiskt öppnat mig mer sedan BM kollade på eftermiddagen och då blev det fart. Det togs beslut om kejsarsnitt samma kväll. Roger och jag var helt paffa. Va? Nu? Roger fick fara hem och hämta väska med grejer till Benjamin, kamera och sånt. Roger tyckte det kunde vänta och att han kunde köpa en engångskamera på pressbyrån men en blick från mig sa nog allt - när ens första barn ska födas ska det inte förevigas med en engångskamera när bebisens mamma är fotogalning! Men det var ju gott om tid eftersom jag hade ätit den där kvällsmaten... Suck! De var tvungna att vänta några timmar pga det.

Men det var full aktivitet ändå. De skulle sätta nål och det var inte det lättaste. Grattis! Mina armar var ju helt sönderstuckna efter nästan en vecka på sjukhuset. Tom narkosläkaren hade svårt. Ovanpå all aktivitet hos mig så fick min sänggranne sympativärkar och de trodde att hennes förlossning också var på G. Men det var bara sympati och hon fick vänta två veckor på sin lilla Kornelia.

Till slut var det dags. Roger var tillbaka och jag rullades ner till operation. Allt där är som i ett töcken. Jag var så nervös och ville helst bli sövd. Tacksam idag att de vägrade mig det. Själva op-biten går jag inte in på, det var mest ett enda ryckande och tryckande kändes det som.

23.33 är det magiska klockslaget när de tog ut Benjamin ur min mage och visade hastigt upp honom för mig innan de sprang ut med honom. Han skrek inte... Efter lite andningshjälp kom han igång och jag fick pussa honom innan de gick iväg till neo med honom. Sedan började vår resa som familj och det har nu gått tre år på den resan och jag är så tacksam att få vara med på Benjamins resa genom livet.

(Tiden på neo är en helt annan berättelse som jag inte vill ta här och nu. Det var både himmel och helvete och jag mådde inget vidare under de 2 veckor vi var inlagda.)

I morse sjöng vi för Benjamin och han sov när vi kom in i hans rum. Vi hade tagit fram en kanelbulle och satt ett ljus i den. Benjamins kommentar var "Oj, oj, oooj" och han var på ett strålande humör. I eftermiddag ska jag hämta Benjamin tidigare och vi ska mysa extra mycket idag. I kväll blir det plättar till kvällsmat och sedan ska vi leka i trädgården.