Operationsberättelse

Tänkte försöka mig på att skriva en operationsberättelse för att ha som "note-to-self".

Dagen började tidigt, 04.30 steg jag upp för att duscha och tvätta mig med den där svampen sjukhuset hade skickat med kallelsen. Sedan var det lika bra att kolla om tåget gick som det skulle, dels från Svedala till Malmö och sedan från Malmö till Karlskrona. Det hade snöat en hel del dagen innan och under natten. Kvällen innan var tågen till Karlskrona inställda så det kunde ju bli lite trubbel att ta sig till sjukhuset.

Tågen gick som de skulle och efter att ha packat det sista skjutsade Roger och Benjamin mig till tåget som skulle gå 05.38. Någorlunda i utsatt tid gick det. Tåget från Malmö sedan var 15 minuter försenat men bara det avgick så var jag nöjd.

Tåget var smockat med folk. Jag hade hoppats på en någorlunda lugn tågresa för att mentalt kunna ladda. Det hade inte riktigt sjunkit in att jag faktiskt skulle opereras samma dag. Ni blev det lugnt först efter Kristianstad där de flesta steg av. Jag lyssnade på min talbok och de 3 timmarna på tåget gick ganska snabbt.

15 minuter försenad klev jag in på avd 55, Thoraxcentrum, på Karlskrona sjukhus. Blev inskriven och visad till min säng. Det visade sig att jag skulle dela rum med en annan tjej från Malmö som jag dessutom haft kontakt med via bloggen. Världen är liten.

Jag fick veta att jag skulle förmodligen opereras efter lunch så jag förstod inte denna brådska att jag skulle vara framme 9.30. När jag precis landat i sängen för att "pusta ut" sa sköterskan att jag skulle gå en trappa ner för att ta EKG. När jag sen kom tillbaka och återigen landat i sängen kom narkosläkaren. Upp igen. Han ville gå igenom en del inför sövningen och prata lite om min muskelsjukdom. Det är ju inte så bra alla gånger att söva personer med muskelsjukdom och eftersom de vet så pass lite om just min sjukdom så var han inte så glad över att hålla mig nersövd för länge. Deras plan var att hålla mig sövd tills dess att de hittat exakt ställe i hjärtat där mina extraslag kommer ifrån och sedan väcka mig när det skulle till att göra själva ablationen. Aj då, tänkte jag. Jag ville gärna sova mig igenom hela alltet.

Jag fick även reda på en intressant grej. När jag fått Benjamin fick jag smärtstillande som innehåller morfin, ketogan. Narkosläkaren berättade att just de symptomen som jag fick av den medicinen är vanligt för personer med muskelsjukdomar. Personer med muskelsjukdomar brukar reagera starkt på mediciner som innehåller narkotiska substanser *fan, då kan jag inte bli knarkare då...* ;o).

Sedan var det dags för nålsättning och lite fler blodprover. Återigen hann jag landa i sängen så kom läkaren och ville prata men jag fick ligga kvar i sängen denna gången. Kl 13 trodde de att det var dags för mig att rullas ner. 30 minuter innan skulle jag få lite lugnande.

Vips så var det dags att åka ner. Förmiddagen hade gått väldigt fort.

När jag kom ner till operationssalen tog två manliga sjuksköterskor emot mig, Jan och Rolf tror jag de hette. Det var en massa EKG-plattor som skulle sättas och de var kaaaallllla. Sen skulle jag tvättas igen med sånt där kallt jox som de har inför operationer. De plastade in mig i operationslakan men jag fick ha mitt varma goa lakan från min säng över benen för jag frös så in i norden.

Bedövningssprutorna, 5-6 stycken, gör så in i helvetes ont. Först själva sticket när det svider och sedan när de sprutar in medlet så spänner det i hela ljumsken. Urk. Läkaren förde sedan in i alla fall en kateter och det känns också kan jag lova. Det gör inte ont men det spänner och stramar. Till slut hade jag 3 katetrar som de förde upp mot hjärtat där den ena var tjock som ett sugrör...

Jag hade inte så mycket extraslag som de hade önskat så de bestämde sig fort för att söva mig. Jag märkte bara att jag fick syrgasmasken över mun och näsa och en narkossköterska som sa att hon skulle sitta hos mig genom hela operationen. Sen var jag väck.

Jag trodde ju jag skulle väckas mitt under pågående operation men planen ändrades tydligen. För när jag helt abrubt vaknade var de klara och höll på att dra ut katetrarna. Det första jag säger är "Jag måste kissa NU". Hehe. Också en grej att säga...

Jag rullades iväg till iva för övervakning. Operationen hade pågått i 4 timmar så jag hade varit sövd ganska länge. Sedan var det till att ligga pall i 2 timmar.... DET är jobbigt vill jag lova. Framför allt när man är kissnödig :o) Efter lite mer än 1 timme på iva fick jag åka upp på avdelningen. Jag var rätt mör vill jag lova. När jag väl fick komma upp var jag vinglig och yr. Jag tog inte många steg resten av kvällen. Kvällsmaten, pannkakor, smakade inte heller något vidare. Jag dåsade mest resten av kvällen.

Dagen efter operationen väcktes vi 6.40 med orden. Nu får ni upp för nu ska snart någon annan ha era sängar... De drog nålen och allt där och och då. EKG-övervakningen fick vi ha kvar dock och gå ner och ta ett vanligt EKG också.

Vid 9 kom läkaren och hade ett utskrivningssamtal med mig och berättade exakt vad de hade gjort med mig. Det är alltså ingen nerv som skapar dessa problem utan det är hjärtmuskelceller som lever sitt eget lilla liv. De ska vänta på elektriska impulser och sedan skapa ett hjärtslag men i mitt fall så skapar cellerna hjärtslag utan att vänta på de elektriska impulserna. Det läkaren har gjort är att han har fryst de celler han såg skapade problem. Nu är det så illa att det kan vara så att där är fler celler som inte var aktiva just vid operationstillfället som kommer skapa problem längre fram. Men det vet man inte idag. Det såg bra ut på övervakningen efter operationen och hela natten därefter så de hoppas att de har fått bort allt.

Min pappa kom och hämtade mig och skjutsade mig hem. Tur det för jag var rätt mör och hade rätt ont i ljumsken. Kändes som om man gick som en gammal kärring, lätt framåtlutad. Pappa stannade sedan tills Roger kom hem från jobbet så han hann mysa lite med Benjamin.

Idag känner jag mig ganska misshandlad. Jag har dels ont i ljumsken men också i hela överkroppen. Känns som om jag fått ett hårt slag i bröstkorgen. Sedan är jag förlamande trött. Så trött, så trött. Men nu är jag hemma igen och förhoppningen är att allt är bra med hjärtat nu.