Mailat...

...min läkare, har jag precis gjort. Ville inte men efter denna helgen fick jag se mig besegrad :o(

Fredags kväll var inte skoj. R kunde inte ens ta min puls för att det slog så ojämnt. Jag mådde så illa av alla extraslag när jag skulle försöka somna så jag låg och klöktes. Kändes som om hjärtat satt i svalget, typ. Det tog nog närmare 2 timmar innan jag till slut slocknade.

Inser ju att det är kört. Efter att ha fightats så länge och så mycket inser jag att jag lär inte få någon mer operation. Och efter att ha fått beskrivet exakt vad det är de gör vid operationen så förstår jag ju hur svår operationen faktiskt är och hur stor risken är att det faktiskt inte lyckas :o( Att pricka rätt bland alla de där jäkla hjärtmuskelcellerna som sitter i kammaren och bränna/frysa bort exakt de som bråkar, vill inte veta procentsatsen för att lyckas. Men om jag skulle erbjudas en operation till skulle jag ändå inte tacka nej. Rätt sjukt egentligen när jag har 2 misslyckade operationer bakom mig.

Det känns som ett så fett nederlag att erkänna att det misslyckades denna gången också. Att inse att jag med största sannolikhet måste gå på medicin resten av livet för att må någorlunda. För så som det är nu funkar jag inte som mamma, som sambo, som kompis eller på arbetet. Har noll tålamod när det är som jobbigast, noll engagemang och noll lust med något. Känner mig sur och vresig.

Vilken medicin ska man då välja? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Alla ger feta biverkningar. Men jag får väl se vad min läkare svarar. Det blir förmodligen till att göra ett nytt bandspelar-EKG, något jag skulle gjort ändå inom en snar framtid.

Blä!