Väntar

• Väntar på att kl ska bli 13 så att mötet här på jobb startar.
• Väntar på att kl ska bli 15.30 så att jag får åka hem.
• Väntar på att kl ska bli strax efter 17 så att jag får träffa min lille älskling igen.
• Väntar framför allt på att min läkare ska ringa så jag kan få berätta att nya dosen medicin inte hjälper nämnvärt. Och fråga vad som händer nu....vill väl inte veta svaret på det egentligen.

Det är mycket vänta idag.

Vill bara hem och ta det lugnt, sova, bli frisk, snusa på Benjamin och få en kram av Roger. Men Roger och Benjamin är hos svägerskan som fyller 40 idag. Strax efter 17 kommer svärfar och hämtar mig och kör mig till svägerskan. Men någon vila och lugn och ro blir det inte idag i alla fall. Hoppas bara jag inte somnar på bussen hem.

Medicinen ja. Nä, inte har den gjort att jag mår bättre i alla fall. Tyvärr. Jag mår fortfarande, ärligt talat, SKIT. Jag vill krypa ner under ett täcke och gömma mig och inte komma fram förrän de har hittat något som hjälper, om det nu finns något som hjälper. Det är svårt att få folk att förstå att den där obehagliga känslan ibland är där så gott som hela tiden. Det är svårt att förklara för folk hur det känns. Har man inte upplevt extraslag och ett rusande hjärta kan man nog inte föreställa sig obehaget. Och det är svårt att få folk att förstå att man kanske blir på dåligt humör när man mår så här varje dag. Folk glömmer bort att jag inte mår bra (det känns så i alla fall), det syns ju inte utanpå. Blä! Jag mår ju precis lika dåligt just nu som jag gjorde när jag blev inlagd i juli, inget har förändrats.

Nu dras jag med en huvudvärk som vägrar gå över också. Den ligger och maler konstant och har gjort det hela denna veckan. Jag borde vara van vid huvudvärk men jag har ju varit bättre från den nu sen graviditeten.

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv en stund och surfa vidare i väntan på att mötet ska börja. Någon får ju tycka synd om mig....