...avsågad längs med fotknölarna....ingenting värd....lögnare...vekling....gnällfia....simulant...
Så fick Mr Gud (överläkaren i Lund) mig att känna efter den misslyckade operation. Han kunde lika gärna bränt hål i hela hjärtat och lämnat mig där på bordet för att dö, det hade igår känts mer barmhertigt. Han släckte allt ljus och fick mig att totalt tappa livsgnistan. Jag var ärligt talat redo att ta livet av mig när han sa att jag förmodligen inte får en chans till en ablation till.
Hur 13 000 extraslag per dag för en månad sedan kan försvinna kan jag inte förstå, för enligt läkaren som snittade mig i ljumsken hade jag inga extraslag trots diverse mediciner som de pumpade i mig. En timme gav han mig innan han gav upp. Om jag mot förmodan får chansen till en ablation till ställs jag sist i kön och får då vänta ett år till men troligtvis blir det ingen mer ablation. "Det är ju inget livshotande tillstånd du har, extraslagen är ju ofarliga" Det är inte HAN som lever med det varje dag, det är min livskvalitet som är kraftigt påverkad.
Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu och har väldigt svårt för att se ljust på framtiden. Allt känns nattsvart och jag har svårt att hitta motivationen till något...
Jag ska börja med en ny medicin som har trevliga biverkningar som kan göra mitt liv ännu svårare om jag drabbas av dem.
Är hemma nu och ska försöka sova en stund. Jag hoppas jag kommer finna någon form av gnista när jag träffar Benjamin...
Tänker på dig och lider med dig. Håller alla tummar jag har att du INTE ska få en massa tråkiga biverkningar av den nya medicinen. Och jag hoppas att man snart hittar ett alternativ som innebär att du kommer tillbaka och får lite livskvalitet igen. Och Mr Gud har nog bara mindervärdeskomplex. Kramar i massor!
SvaraRadera